söndag 15 januari 2017

Blå villan på två språk!

Nu har det hänt roliga saker igen! Jag har ju tidigare berättat att Blå villan, boken jag knogat på med under hösten, blivit antagen av Schildts &Söderströms. Men för någon vecka sedan visade det sig att Kustantamo S&S också vill ge ut den. Den ska alltså översättas till finska och ges ut samtidigt på båda språken! Helt otroligt!

Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!

Anna Friman, jag och Mirjam Ilvas försöker posera ledigt och okonstlat med bubbelglas och bokkontrakt i högsta hugg


Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!

Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)

söndag 8 januari 2017

Gillar Skam och känner ingen skam

Oj jösses. Har knappt kunnat gå in på facebook i dag eftersom samma diskussion försiggått på flera bekantas konton och jag blivit så irriterad. Inte på kompisarna, men på tematiken. 

Skam alltså. Serien som varit den stora snackisen den senaste månaden (eller kanske veckorna, nu när Svenskfinland upptäckte serien). Norsk ungdomsserie, fasansfullt välskriven och med otroligt begåvade unga skådisar. 

Jag fastnade inte direkt,  men efter två-tre avsnitt var jag fast och eftersom julhelgen bjöd på både långa bilfärder (obs, jag var passagerare, inte förare) och programfria kvällar hade jag snart slukat samtliga tre säsonger. Den tredje var min favorit. 

Och det finns ingenting unikt i mitt beteende, väldigt många bekanta verkar ha gjort precis samma sak som jag. Det vill säga till sin egen förvåning blivit uppslukade av en serie, trots att de inte alls hör till den primära målgruppen. Det har uppstått en enorm hype kring Skam. Så går det ibland när vuxna får upp ögonen för ungdomskultur och förivrar sig. Det hände med Hunger Games. Det hände med Engelsfors-trolgin. Det hände med böcker om en liten pojke med en blixt i pannan, fast det börjar vara ganska länge sedan. 

Men sakta i backarna, så är kan vi ju inte ha det! Inte kan vi ju låta folk gå omkring och vara uppslukade av en välgjord tv-serie hur som helst, inte! Nejnej. Vi måste problematisera. Teoretisera. Kolumnist-gissa oss fram lite grann. Och idiotförklara alla de enfaldiga lämmel-människor som dragit med i hypen. Usch! Vad tror ni att ni är? Typ tonåringar? *mogen vuxen ögonrullning*

Här har vi den ena kolumnen. "Nooras åmande skär i mig" lyder rubriken, Zara Kjellner har skrivit den för Expressen. Kjellner har en och annan poäng, till exempel är det lite slött att säsong 1 och 2 av serien kom att handla om de "snygga tjejerna" i gänget. Men säsong 3 handlar lite oväntat (för mig i alla fall) om Isak och hans resa från odräglig valp till ansvarstagande ung man. Jag ser så sjukt mycket fram emot en säsong om Sana! Eller egentligen vem som helst, eftersom de karaktärer som står i fokus för en säsong skickligt förvandlas till tittarens favorit. 

Men jag undrar emellanåt om Kjellner och jag ens har sett på samma serie. Eller kanske hon inte såg hela säsongen? Bara några bits and pieces, lagom för att kunna tota ihop en raljerande kolumn som förlöjligar dem som tidvis kunnat relatera till Noora Saetre? 

"I sexscenerna ligger Noora stel som en vandrande pinne. Ibland svankar hon utmanande med rumpan och kastar lite lojt med håret. Kameran ligger hela tiden i linje med ”mannens” blick, och här får tittaren verkligen känna på hur det är att vara Noora Saetre, inkapslad i en sorts hyper-självmedvetenhet, totalt alienerad från sig själv." skriver Kjellner. 

Det går inte att kommentera detta utan att spoila, så varning. 

Under säsongens gång förklaras det ju åtminstone delvis varför Noora är så distansierad, sval och mån att upprätthålla en perfekt fasad. Hon har diverse bagage, en avgörande sak är att hon förlorat oskulden på tok för tidigt med en kille som svek henne och gjorde henne ordentligt illa. Och det håller på att gå illa igen. En lång stund är hon övertygad om att hon blivit drogad och våldtagen av en annan riktig rövhatt till kille.

Men trots detta lyckas hon, med väninnornas hjälp, resa sig, anmäla övergreppen, ta revansch och till sist bygga upp tillräckligt med självkänsla och tillit till pojkvännen för att göra ett hytt försök med sex. Initiativet tar hon själv, medan Snoop Dogg och Akon hjälpsamt sjunger "I wanna fuck you" för att förtydliga. Ja, om hon då under akten är lite stel där mellan lakanen tycker jag det är helt naturligt. Hemskt onödigt av en kolumnist att förlöjliga detta. 

Snarare är det väl värt en eloge att många norska ungdomar efter att ha sett denna säsong av Skam vågade anmäla sexuella övergrepp som de gick och skämdes för, inspirerade av scenen där Noora och kompisarna på självaste syttende mai tågar in på läkarstationen och får hjälp. 

Nåja, medan Zara Kjellner marrar på Expressen har hon en likasinnad på Aftonbladet, Kristin Lundell som skriver "När det gäller Skam är ni inte riktigt kloka".

Lundell skriver bland annat detta: "Någon måste säga det men när det gäller ”Skam” är ni inte riktigt kloka.
Alla som är under 25 år går fria från anklagelsen men egentligen är också det alldeles för generöst. Gränsen borde snarare gå vid 20. Alla däröver är vuxna människor och varför skulle någon vuxen frivilligt vilja bevittna skoltiden en gång till?"

Jaa, liksom. Gymnasiet var jobbigt, så det är freakat osunt att se på serier om ungdom. Fast hej, slaveriet var också jobbigt, så visst är det vrickat att titta på filmer som 12 years a slave. Och förintelsen var ju också sjukt störig, varför bevittna den på nytt genom att se på Schindler´s list, hallåå? 

Jag förbehåller mig rätten att snöa in mig på precis vad jag vill. Ibland är det folk som slåss om en tron och flyger omkring på drakar. Ibland är det fiktionaliserade dramaversioner av verksamma regenter. Ibland den absurda världen där en familj bor i ett slott och inte ens kan klä på och av sig utan tjänstefolkets hjälp. Ibland den animerade berättelsen om en vithåring ung kvinna som sjunger så vackert medan hon genom att veva lite med armarna bygger snärtiga hus av is. 

Jag förbehåller mig också rätten att inte förstå mig på The Wire trots upprepade försök. Inte riktigt The Affair heller. Men ifall det är någon annans tekopp är det ju alldeles utmärkt. 

Men ja, hur skulle väl världen se ut om man icke finge himla med ögonen åt sina medmänniskor? Så här som jag gör just nu åt vissa drittsekkar till kolumnister? 

söndag 1 januari 2017

Varthän 2017?

Sådärja. Det var 2016 det. Ett sunkigt år för världen, men ett väldigt händelserikt och roligt år för mig personligen. 2017 har alla förutsättningar att bli minst lika kul. Fast jag kanske inte kommer att vara lika clueless den här gången, och det är ju bra.

Nyårslöften är jag ju alltid lite kluven till, men det här ser jag fram emot under det kommande året.

- Eurovisionsåret kör igång tidigare än vanligt eftersom UMK avgörs redan i slutet av januari. Ingen i De Eurovisa-teamet har riktigt hunnit slå klorna i planeringen ännu men det ska bli så förbaskat roligt! Det blir en säsong 5 av De Eurovisa på tv alla fall, den saken är klar. Våren susar förbi när man arbetar med ESC.

- Fast helst ska den inte susa alltför fort, för jag borde ju bli klar med Blå villan också. Alltså bok nr 2. Mycket redigering kvar och högst oklart var jag ska hitta tid för det. Och fokus. Halade just fram manusbunten men drar mig för att börja läsa igenom och tänka. Hence blev det ett blogginlägg istället... Men ja, när boken väl är klar ska det bli skoj med mässor, jippon och allt det där igen. Recensionsdagen ser jag inte fram emot alls, eftersom jag förvandlades till ett neurotiskt vrak sist, men jag kanske har härdats sen dess?
Årets första powerwalk, check! Nu choklad. 

- Under hösten lyckades jag ju lägga om matvanorna och få bukt på både blodvärden och vikt. Julen har förstås satt sina spår, men det tar jag ingen stress över. Däremot inser jag ju att jag inte har några muskler alls. Så någon form av styrketräning måste jag försöka införa i mina rutiner. Jag är ingen gym-människa, har testat i flera olika omgångar, så det får nog bli nån sorts hemmaträning. Vid sidan av yoga och löpning/powerwalks/stavpromenader då. Men det är hemskt roligt att ha en kropp som ryms i vanliga kläder! igår gick jag på nyårsgalej i en plajettklänning i storlek M. Bara en sån grej.

- Resor. Jag tror att 2017 kan bli alla tiders rese-år för mig! Redan nu är Berlin och Kreta bokade (och en hemlig grej när Jonas fyller 40 men den kan jag inte skriva om ifall han nu mot förmodan skulle hitta in på bloggen). I höst har vi dessutom 10-årig bröllopsdag så ambitionen är att vi nu sent om sider skulle komma iväg på vår bröllopsresa. När vi gifte oss var Tyra bara ett år gammal och då ville jag inte vara borta från henne så länge. Därför var drömdestinationen Japan inget lämpligt alternativ, men nu borde det ju gå bra. Om vi sparar flitigt... Ja, och så kan det ju bli lite Ukraina också, ännu oklart.


- Vänner. Jag har sådana kanonfria vänner! Och det enda felet jag hittar med 2016 på det personliga planet är att jag inte alls har umgåtts med dem så mycket som jag skulle önska. Tror hela gänget tänker i samma banor, livet rullar på med sådan faslig fart och en har ständigt ett febersjukt barn, en bortrest partner, en jobbresa, en dubbelbokning osv som gör att den sociala biten prioriteras bort. Men det hjälps inte, man måste envist boka in flera vinträffar, bruncher, middagar etc. Dessutom fyller min fantastiska bokklubb 10 år nu i januari! Det ska förstås firas!

Så jo, det ska bli bra det här, har jag bestämt.


onsdag 30 november 2016

Vilken himla höst!!

Jag lever och har det bra! Måste bara börja med att proklamera detta, utifall att någon undrat. Vem det nu skulle vara. Det är väl bara mina närmast sörjande som läder bloggen, och de har ju koll.

Men enihuu.

Det har varit en otroligt fullspäckad höst, det här. Kommer inte på något vettigare sätt att summera den än att köra med franska streck.

- Jag har skrivit en bok till och den har redan antagits av S&S! Blå villan heter den, en deckare igen. Den utspelar sig i bloggvärlden, det ni. Nästa höst ska den ges ut, vilket är lite läskigt för den är nog inte riktigt färdig. Men jag hinner. Tror jag. Just nu är jag lite överväldigad av alltsammans, precis när jag kommit över yrseln kring Sommarön går Hallonbacken och får pris och så blir Blå villan antagen nästan samtidigt. Tre böcker på två år, det är nästan Francine Pascal-takt på det hela.

- Jag har gjort en mastig omställning gällande min kropp. Eftersom jag själv har en tendens att bli viktfixerad tänker jag inte ens säga hur mycket jag gått ner, men det är en hel del. Senast jag vägde så här pass lite var strax före jag började vänta Tyra. Desto viktigare är att mina blodvärden, som var rätt dåliga för ett år sedan, nu är TOPPEN! Socker, kolesterol, allt fint inom de rekommenderade gränserna, fick beröm av hälsovårdaren! Och det känns ju verkligen. Har en helt annan energi än jag brukar så här års. Har till och med spring i benen i vintermörkret, vilket ju är potentiellt livsfarligt så jag lägger band på mig.



- I början av hösten var min kalender full av trixiga grejer som gjorde mig lite nervös. Författarbesök, deckaraftnar, kulturkarneval. Och nu är alla dessa grejer avklarade, och allt gick bra och var himla roligt! Jag har lärt mig mycket och definitivt klivit utanför min comfort zone, men det var värt det.


- Vinterbad. Jag älskar vinterbad. Eller nä, jag hatar vinterbad, men älskar känslan efteråt. Helt otroligt!

- Jobbet är just nu tidvis småstressigt men varierande och roligt. Ena dagen intervjuar jag lucia, nästa dag yrar jag runt i presidentens slott eller går på pressinfo med Günther. Uttråkad hinner jag aldrig bli.


Det var en förvirrad lägesrapport, men som synes händer det mycket just nu. Men snart ska det bli lite lugnare hoppas jag.



onsdag 2 november 2016

Skalet av det som en gång var Anneli Auer


Den här kvinnan har jag sett rätt mycket av de senaste veckorna. Vi är ju båda bok-debutanter, bevars. Då ska man närvara på bokmässor. Där tar likheterna slut, inte minst eftersom hennes bok väl säljer ungefär tusenfalt så mycket som min. Men som jag undrar över henne.
Ibland fick jag känslan av att vart jag än vände mig på Åbo och Helsingfors bokmässa så satt hon där med ganska exakt samma min som på bilden här. Blont lockigt änglahår, ofta vita skjortor (oskuldens färg, you know). Och så den fullkomligt tomma blicken.
Speciellt en gång när hon satt ensam i en soffa i utställarnas backstagerum på mässcentret hade jag lust att sätta mig ner för att se vad som skulle hända om jag bara inledde en diskussion om vad som helst. Som "har du märkt att vi får rabatt i kafeterian med våra passerkort?" Eller "jisses vilket trafikkaos här i Böle, hur månne det kommer att se ut när de nya husen är klara?". Men det gjorde jag inte, för jag har så svårt att bestämma mig.
Det finns ingen gråzon med Anneli Auer. Antingen är jag rädd för henne eller så tycker jag så innerligt synd om henne. Men hur det än är får jag känslan av att det här inte är en person längre. Det är ett skal av någon som en gång var en person. Eventuellt en hemsk person, men i alla fall en av kött och blod. Men alla vill se henne. På mässorna har hon varit den som lockat störst publik av alla. Det beror förstås på att alla är lika konfunderade som jag, önskar en lösning på gåtan. Men tänk att så många kommer farande för att de vill höra de ord som skalet av det som en gång var Anneli Auer lyckas få fram. Det är märkligt. Och obehagligt.
Och så är det min tur att uppträda, jag intervjuas och pratar lite skojigt om mord och intriger som jag själv har hittat på. Några scener bort sitter Anneli Auer och berättar om ett mord som var mycket verkligt. Vare sig hon begick det eller inte var det väl där allts förändrades.
Och kvar blev bara skalet.

måndag 31 oktober 2016

PMS (Post-mäss-stress)

Jag hade nog ärligt talat inte fattat att det kunde vara så roligt med bokmässa! De senaste dagarna har varit en villervalla av trevliga människor, hejarop, rödvin, halvdålig läppä och bustrevliga nya bekantskaper! Det känns riktigt tomt att sitta här hemma igen, ensam med sitt manus. Jag har ju inte ens en Eva-vägg här hemma!


Om en vecka kallar jobbet igen. Det är väl helt okej, men jag skulle nog önska mig lite mera skrivtid. Mässan gav mig ju mersmak.

Men sakta men säkert börjar Blå villan ta form. Till sidantalet är den redan lika tjock som Sommarön och den är inte på långa vägar klar ännu. Jag vrider och vänder, skriver om och lägger till. Och deppar lite över att risken är stor att den bara blir liggande när jag återgår till jobbet igen. Men vi får väl se.

fredag 28 oktober 2016

I dag fick jag ett pris

Någonting mycket märkligt hände mig  på sportlovet i våras. En svag men bestämd röst började prata i mitt huvud. Rösten tillhörde Stina, 10 år gammal och döende i tuberkulos.  Jag befann mig i London när det här hände, och Stina har ingen koppling till det eftersom hon finns i 1920-talets Helsingfors. Men hon tjatade envist på och så fort jag kom hem från sportlovsresan slängde jag mig över datorn och skrev som besatt. Kväll efter kväll skrev jag, Stina pladdrade på, maken fick ensam titta på konstiga serier på Netflix eftersom jag inte hann sätta mig i soffan men inte ville att han skulle se på något som vi kunde se tillsammans. Jag gjord en moodboard också.


Stinas historia är förfärlig. Den handlar om ondska, girighet, sjukdom, död och ensamhet. Men den handlar också om att den minsta och svagaste kan slå tillbaka. Jag vet inte om det är normalt att man som skribent slukas upp av sitt eget alster på det här sättet, det har aldrig hänt mig tidigare och jag vågar inte hoppas på att det skulle hända igen. Jag var helt vimmelkantig medan jag skrev och hade svår abstinens när manuset plötsligt var färdigt. Ville inte alls ta avsked av Stina och Hallonbacken. Men eftersom Schildts&Söderströms ordnade en tävling vid namn Berättelsen är bäst tyckte jag det var lika bra att skriva ut Hallonbacken och skicka in den.

När jag i höstas fick höra att S&S fått in över 200 bidrag till sin tävling gav jag mer eller mindre upp. Även om jag själv tycker Hallonbacken är en väldigt bra bok kändes det osannolikt att den skulle sticka ut i en manus-stapel som ju måste ha varit meterhög.



Men faktiskt, det gjorde den! Precis så mycket att det blev ett delat tredje pris! När jag fick höra det blev jag liten kluven. Är ett delat tredje pris nu ett riktigt pris, knorrade jag. Men när jag sedan fick nys om att jag delar priset med Mia Franck, att Tyras idol Malin Klingenberg knep andrapriset och att min superbegåvade deckarkollega Karin Erlandsson vann alltihopa kändes det ju helt annorlunda! Det är ju en ynnest att få dela prispall med dessa superkvinnor, alla mycket erfarnare författare än jag dessutom! Och obs - vi tävlade alla anonymt. Prisjuryn fick reda på vem som skrivit manusen först när de utsett vinnarna.

Mia Franck, jag, Karin Erlandsson och Malin Klingenberg. 

Karins bok Pärlfiskaren (som verkar helt otrolig!) ges ut nästa höst. Hallonbacken och Mias och Malins manuskript ska väl nog bli böcker de också, men inte inom den närmaste framtiden. Men det är okej, det betyder ju att jag får ha Stina för mig själv ännu ett tag. Jag känner mig väldigt beskyddande, det känns lite hemskt att släppa henne. Tänk om någon riktigt trubbig recensent gör henne illa? Huj! Så här kände jag inte alls med Sommarön, de tåntarna fick skylla sig själva.

Men hipp hurra! Jag är stolt och glad!




tisdag 25 oktober 2016

A hot mäss

Jajamen, på torsdag kör Bokmässan i Helsingfors igång. För första gången ska jag få uppleva den "från andra sidan", dvs inte bara vimsa planlöst omkring som jag brukar utan actually uppträda! Både på torsdag och söndag. Spännande!

Här är mitt program:

Torsdag 27.10 
klockan 14.00-15.00 Aino-salen

Esikoiset med Hanna Weselius: Alma!, WSOY, Jyri Vartiainen: Aurinko, Poesia, Eva Frantz: Sommarön, Schildts & Söderströms, Sinikka Vuola: Replika, Tammi och Vesa Haapala: Karhunkivi, Otava.
Intervjuare: Pietari Kylmälä

klockan 15.30 Tottiscenen
Sommarön
Sommarlovsfirarna på firmans ö drabbas av ett oväder och smarttelefonerna slutar fungera. Nervositeten sprider sig, alla skulle helst lämna ön så snabbt som möjligt och döden står på lur. Radioprofilen Eva Frantz deckardebuterar.
Intervjuare: Katarina Gäddnäs

Söndag 30.10 
klockan 11.30 Edith Södergran-scenen
Mördande mysigt
Våra deckardebutanter går tillbaka till genrens rötter och skapar något nytt genom samtidens framkallningsbad. Möt Karin Erlandsson och Eva Frantz i ett samtal om att skriva pusseldeckare och sommaridyll á la Maria Lang med ett helt nytt stuk.
Intervjuare: Wivan Nygård-Fagerudd

Right? Right? Inte så tassigt alls. Det där första vet jag inte riktigt hur det ska gå till eftersom det verkar vara fråga om ugriska språket och jag har en tendens att börja prata flytande jibberish när jag ska tala finska och är nervös. Men jag kanske kan försöka vara glatt Krista Siegfrids-pladdrig och bara köra på. Kylle täme täste, liksom. 

Sedan är det meningen att jag ska signera böcker också. Ska stå redo med min turpenna i S&S:s monter och titta bedjande på folk som svävar förbi. Pleeeease. Hav förbarmande med en ynklig deckardebutant. 

På min bokrelease var jag så nervös när jag skulle skriva en dedikation i en bok, den skulle till ett par vars namn kunde skrivas både med ch och k och ett f eller två s hit och dit. Till sist fick jag deras namn rätt och prydligt och skrev lättat dit en snirklig autograf - "Eva Franzt". Proffsigt. 

Men i alla fall är detta en mycket lärorik höst! 

måndag 24 oktober 2016

Höstlovet som stormade förbi

Måndag, oktober, duggregn och fullkomligt mörker när man förväntas kravla sig upp ur sängen. Jag ska inte klaga, för när jag väl kravlat mig upp behöver jag inte förflytta mig någonstans. I två furstliga veckor är jag ännu skrivledig, bevare mig väl.

Förra veckan hade Esboskolorna höstlov och för att pigga upp det hela bokade mamma en resa till Tallinn. Det började dåligt eftersom pappa drog på sig en riktig dunderförkylning och fick stanna hemma, men mamma, flickorna och jag begav oss tappert iväg.

Jag älskar att åka till Tallinn. På bara två timmar känns det som att man förflyttat sig ordentligt (vi åkte med en av de stora och halvsnabba båtarna). Maten är fantastisk, väljer man ett hotell med pool är barnen nöjda och har man tur lyckas man pricka in någonting spännande i kulturväg också. På museet Kumu pågår som bäst en helt otrolig utställning med Viktorianskt mode. Eller snarare 1800-talsklänningar både från Europa och USA. Jag älskar sådant, hade kunnat oo-a och aa-a över turnyrer och krinoliner i timtal.

 Getostsallad på Bona.

 Selma shoppade sådana här. Är inte ens helt säker på vad det är för ngt.
 Min förrätt på Rataskaevu 16. Nötkött på avocadobädd. Kanske det godaste jag ätit någonsin. 
 Mammas flickor har fått sin mat.
 Hotellmys.
 Klänningar, klänningar...
Och en turistbild på det. 

Men nu tillbaka till vardagen och manuskriptet. Trögt går det, och dessutom kommer Bokmässan och stökar till mina fina rutiner. Men det ska bli intressant det också. Jag är lite allergisk för mässor, får lätt panik av folkmassan och yrandet, men den här gången har jag ju gigs och tidtabell. Det kanske blir mera strukturerat på det sättet. 

söndag 16 oktober 2016

FatShamingBullshitBingo - Alla med!

Ibland är man tvungen att göra saker fast man vet att man kommer att få kring öronen. Som att skriva en essä om fat shaming, kroppsförakt och smalhets till exempel. Inte smart om man hade önskat sig en vilsam söndag utan yttre provokationer. Men ganska viktigt om man levt med självförakt under en stor del av sin uppväxt och tror att ens insikter kan vara andra till hjälp.

Essän finns här. 

Jag har varit överväldigad av det gensvar min text fått under dagen! Många har delat, tackat och kommenterat. Även de som inte håller med mig på alla punkter har lagt fram välformulerade och sakliga argument. Inga problem med det, diskussion är viktigt. Och min text var definitivt inte felfri, det finns säkert saker som blev oklara när jag hade så mycket på hjärtat och begränsat utrymme.

Men nu faller mörkret och trollen vaknar. Så låtom oss spela kommentarsfältsbullshitbingo! Eller varför inte göra det till ett drinkspel? Tag en sup då följande kommentarer dyker upp.

- Förbränn mera än du konsumerar, svårare än så är det inte
- Har du testat LCHF?
- Jag föraktar minsann ingen, men de här feta människorna kostar samhället miljoooner miljaaarder
- Läs Kostdoktorns blogg
- Men hälsan då? Skulle det inte vara bättre oma alla levde hälsosamt?
- Tänk att mina skattepengar går åt till sådan här dynga
- Det är hemskt att signalera att det är ok att vara tjock, nu kommer ju alla barn att bli jättefeta och dö!
- Hur täcks du uppmuntra fetma?
- Dina barn då? Göder du dem också som små spädgrisar?
- Alla kan gå ner i vikt, skyll inte ifrån dig för du är bara för lat.

Hick! Nejnej det här går inte, det är ju arbetsdag imorgon.

Jag skulle kunna ge mig in i kommentarsfältet och argumentera med dem men jag ids inte, för alla mina argument finns redan i essän. Men det skulle ju då förutsätta att kommentatorerna läste essän innan de anklagade mig för att vara dåligt påläst, och det är väl för mycket begärt.

Så de får hata på i allsköns ro. Jag tackar och tar emot. För det är ju bara behändigt att när man skrivit en text om fettförakt går några riktiga praktexemplar på fenomenet in och visar upp sig och bevisar därmed att jag träffade väldigt rätt i mitt ämnesval.

Lånar en bild från Jes Bakers projekt #empowerallbodies. Mera sådant, tack.