onsdag 30 november 2016

Vilken himla höst!!

Jag lever och har det bra! Måste bara börja med att proklamera detta, utifall att någon undrat. Vem det nu skulle vara. Det är väl bara mina närmast sörjande som läder bloggen, och de har ju koll.

Men enihuu.

Det har varit en otroligt fullspäckad höst, det här. Kommer inte på något vettigare sätt att summera den än att köra med franska streck.

- Jag har skrivit en bok till och den har redan antagits av S&S! Blå villan heter den, en deckare igen. Den utspelar sig i bloggvärlden, det ni. Nästa höst ska den ges ut, vilket är lite läskigt för den är nog inte riktigt färdig. Men jag hinner. Tror jag. Just nu är jag lite överväldigad av alltsammans, precis när jag kommit över yrseln kring Sommarön går Hallonbacken och får pris och så blir Blå villan antagen nästan samtidigt. Tre böcker på två år, det är nästan Francine Pascal-takt på det hela.

- Jag har gjort en mastig omställning gällande min kropp. Eftersom jag själv har en tendens att bli viktfixerad tänker jag inte ens säga hur mycket jag gått ner, men det är en hel del. Senast jag vägde så här pass lite var strax före jag började vänta Tyra. Desto viktigare är att mina blodvärden, som var rätt dåliga för ett år sedan, nu är TOPPEN! Socker, kolesterol, allt fint inom de rekommenderade gränserna, fick beröm av hälsovårdaren! Och det känns ju verkligen. Har en helt annan energi än jag brukar så här års. Har till och med spring i benen i vintermörkret, vilket ju är potentiellt livsfarligt så jag lägger band på mig.



- I början av hösten var min kalender full av trixiga grejer som gjorde mig lite nervös. Författarbesök, deckaraftnar, kulturkarneval. Och nu är alla dessa grejer avklarade, och allt gick bra och var himla roligt! Jag har lärt mig mycket och definitivt klivit utanför min comfort zone, men det var värt det.


- Vinterbad. Jag älskar vinterbad. Eller nä, jag hatar vinterbad, men älskar känslan efteråt. Helt otroligt!

- Jobbet är just nu tidvis småstressigt men varierande och roligt. Ena dagen intervjuar jag lucia, nästa dag yrar jag runt i presidentens slott eller går på pressinfo med Günther. Uttråkad hinner jag aldrig bli.


Det var en förvirrad lägesrapport, men som synes händer det mycket just nu. Men snart ska det bli lite lugnare hoppas jag.



onsdag 2 november 2016

Skalet av det som en gång var Anneli Auer


Den här kvinnan har jag sett rätt mycket av de senaste veckorna. Vi är ju båda bok-debutanter, bevars. Då ska man närvara på bokmässor. Där tar likheterna slut, inte minst eftersom hennes bok väl säljer ungefär tusenfalt så mycket som min. Men som jag undrar över henne.
Ibland fick jag känslan av att vart jag än vände mig på Åbo och Helsingfors bokmässa så satt hon där med ganska exakt samma min som på bilden här. Blont lockigt änglahår, ofta vita skjortor (oskuldens färg, you know). Och så den fullkomligt tomma blicken.
Speciellt en gång när hon satt ensam i en soffa i utställarnas backstagerum på mässcentret hade jag lust att sätta mig ner för att se vad som skulle hända om jag bara inledde en diskussion om vad som helst. Som "har du märkt att vi får rabatt i kafeterian med våra passerkort?" Eller "jisses vilket trafikkaos här i Böle, hur månne det kommer att se ut när de nya husen är klara?". Men det gjorde jag inte, för jag har så svårt att bestämma mig.
Det finns ingen gråzon med Anneli Auer. Antingen är jag rädd för henne eller så tycker jag så innerligt synd om henne. Men hur det än är får jag känslan av att det här inte är en person längre. Det är ett skal av någon som en gång var en person. Eventuellt en hemsk person, men i alla fall en av kött och blod. Men alla vill se henne. På mässorna har hon varit den som lockat störst publik av alla. Det beror förstås på att alla är lika konfunderade som jag, önskar en lösning på gåtan. Men tänk att så många kommer farande för att de vill höra de ord som skalet av det som en gång var Anneli Auer lyckas få fram. Det är märkligt. Och obehagligt.
Och så är det min tur att uppträda, jag intervjuas och pratar lite skojigt om mord och intriger som jag själv har hittat på. Några scener bort sitter Anneli Auer och berättar om ett mord som var mycket verkligt. Vare sig hon begick det eller inte var det väl där allts förändrades.
Och kvar blev bara skalet.

måndag 31 oktober 2016

PMS (Post-mäss-stress)

Jag hade nog ärligt talat inte fattat att det kunde vara så roligt med bokmässa! De senaste dagarna har varit en villervalla av trevliga människor, hejarop, rödvin, halvdålig läppä och bustrevliga nya bekantskaper! Det känns riktigt tomt att sitta här hemma igen, ensam med sitt manus. Jag har ju inte ens en Eva-vägg här hemma!


Om en vecka kallar jobbet igen. Det är väl helt okej, men jag skulle nog önska mig lite mera skrivtid. Mässan gav mig ju mersmak.

Men sakta men säkert börjar Blå villan ta form. Till sidantalet är den redan lika tjock som Sommarön och den är inte på långa vägar klar ännu. Jag vrider och vänder, skriver om och lägger till. Och deppar lite över att risken är stor att den bara blir liggande när jag återgår till jobbet igen. Men vi får väl se.

fredag 28 oktober 2016

I dag fick jag ett pris

Någonting mycket märkligt hände mig  på sportlovet i våras. En svag men bestämd röst började prata i mitt huvud. Rösten tillhörde Stina, 10 år gammal och döende i tuberkulos.  Jag befann mig i London när det här hände, och Stina har ingen koppling till det eftersom hon finns i 1920-talets Helsingfors. Men hon tjatade envist på och så fort jag kom hem från sportlovsresan slängde jag mig över datorn och skrev som besatt. Kväll efter kväll skrev jag, Stina pladdrade på, maken fick ensam titta på konstiga serier på Netflix eftersom jag inte hann sätta mig i soffan men inte ville att han skulle se på något som vi kunde se tillsammans. Jag gjord en moodboard också.


Stinas historia är förfärlig. Den handlar om ondska, girighet, sjukdom, död och ensamhet. Men den handlar också om att den minsta och svagaste kan slå tillbaka. Jag vet inte om det är normalt att man som skribent slukas upp av sitt eget alster på det här sättet, det har aldrig hänt mig tidigare och jag vågar inte hoppas på att det skulle hända igen. Jag var helt vimmelkantig medan jag skrev och hade svår abstinens när manuset plötsligt var färdigt. Ville inte alls ta avsked av Stina och Hallonbacken. Men eftersom Schildts&Söderströms ordnade en tävling vid namn Berättelsen är bäst tyckte jag det var lika bra att skriva ut Hallonbacken och skicka in den.

När jag i höstas fick höra att S&S fått in över 200 bidrag till sin tävling gav jag mer eller mindre upp. Även om jag själv tycker Hallonbacken är en väldigt bra bok kändes det osannolikt att den skulle sticka ut i en manus-stapel som ju måste ha varit meterhög.



Men faktiskt, det gjorde den! Precis så mycket att det blev ett delat tredje pris! När jag fick höra det blev jag liten kluven. Är ett delat tredje pris nu ett riktigt pris, knorrade jag. Men när jag sedan fick nys om att jag delar priset med Mia Franck, att Tyras idol Malin Klingenberg knep andrapriset och att min superbegåvade deckarkollega Karin Erlandsson vann alltihopa kändes det ju helt annorlunda! Det är ju en ynnest att få dela prispall med dessa superkvinnor, alla mycket erfarnare författare än jag dessutom! Och obs - vi tävlade alla anonymt. Prisjuryn fick reda på vem som skrivit manusen först när de utsett vinnarna.

Mia Franck, jag, Karin Erlandsson och Malin Klingenberg. 

Karins bok Pärlfiskaren (som verkar helt otrolig!) ges ut nästa höst. Hallonbacken och Mias och Malins manuskript ska väl nog bli böcker de också, men inte inom den närmaste framtiden. Men det är okej, det betyder ju att jag får ha Stina för mig själv ännu ett tag. Jag känner mig väldigt beskyddande, det känns lite hemskt att släppa henne. Tänk om någon riktigt trubbig recensent gör henne illa? Huj! Så här kände jag inte alls med Sommarön, de tåntarna fick skylla sig själva.

Men hipp hurra! Jag är stolt och glad!




tisdag 25 oktober 2016

A hot mäss

Jajamen, på torsdag kör Bokmässan i Helsingfors igång. För första gången ska jag få uppleva den "från andra sidan", dvs inte bara vimsa planlöst omkring som jag brukar utan actually uppträda! Både på torsdag och söndag. Spännande!

Här är mitt program:

Torsdag 27.10 
klockan 14.00-15.00 Aino-salen

Esikoiset med Hanna Weselius: Alma!, WSOY, Jyri Vartiainen: Aurinko, Poesia, Eva Frantz: Sommarön, Schildts & Söderströms, Sinikka Vuola: Replika, Tammi och Vesa Haapala: Karhunkivi, Otava.
Intervjuare: Pietari Kylmälä

klockan 15.30 Tottiscenen
Sommarön
Sommarlovsfirarna på firmans ö drabbas av ett oväder och smarttelefonerna slutar fungera. Nervositeten sprider sig, alla skulle helst lämna ön så snabbt som möjligt och döden står på lur. Radioprofilen Eva Frantz deckardebuterar.
Intervjuare: Katarina Gäddnäs

Söndag 30.10 
klockan 11.30 Edith Södergran-scenen
Mördande mysigt
Våra deckardebutanter går tillbaka till genrens rötter och skapar något nytt genom samtidens framkallningsbad. Möt Karin Erlandsson och Eva Frantz i ett samtal om att skriva pusseldeckare och sommaridyll á la Maria Lang med ett helt nytt stuk.
Intervjuare: Wivan Nygård-Fagerudd

Right? Right? Inte så tassigt alls. Det där första vet jag inte riktigt hur det ska gå till eftersom det verkar vara fråga om ugriska språket och jag har en tendens att börja prata flytande jibberish när jag ska tala finska och är nervös. Men jag kanske kan försöka vara glatt Krista Siegfrids-pladdrig och bara köra på. Kylle täme täste, liksom. 

Sedan är det meningen att jag ska signera böcker också. Ska stå redo med min turpenna i S&S:s monter och titta bedjande på folk som svävar förbi. Pleeeease. Hav förbarmande med en ynklig deckardebutant. 

På min bokrelease var jag så nervös när jag skulle skriva en dedikation i en bok, den skulle till ett par vars namn kunde skrivas både med ch och k och ett f eller två s hit och dit. Till sist fick jag deras namn rätt och prydligt och skrev lättat dit en snirklig autograf - "Eva Franzt". Proffsigt. 

Men i alla fall är detta en mycket lärorik höst! 

måndag 24 oktober 2016

Höstlovet som stormade förbi

Måndag, oktober, duggregn och fullkomligt mörker när man förväntas kravla sig upp ur sängen. Jag ska inte klaga, för när jag väl kravlat mig upp behöver jag inte förflytta mig någonstans. I två furstliga veckor är jag ännu skrivledig, bevare mig väl.

Förra veckan hade Esboskolorna höstlov och för att pigga upp det hela bokade mamma en resa till Tallinn. Det började dåligt eftersom pappa drog på sig en riktig dunderförkylning och fick stanna hemma, men mamma, flickorna och jag begav oss tappert iväg.

Jag älskar att åka till Tallinn. På bara två timmar känns det som att man förflyttat sig ordentligt (vi åkte med en av de stora och halvsnabba båtarna). Maten är fantastisk, väljer man ett hotell med pool är barnen nöjda och har man tur lyckas man pricka in någonting spännande i kulturväg också. På museet Kumu pågår som bäst en helt otrolig utställning med Viktorianskt mode. Eller snarare 1800-talsklänningar både från Europa och USA. Jag älskar sådant, hade kunnat oo-a och aa-a över turnyrer och krinoliner i timtal.

 Getostsallad på Bona.

 Selma shoppade sådana här. Är inte ens helt säker på vad det är för ngt.
 Min förrätt på Rataskaevu 16. Nötkött på avocadobädd. Kanske det godaste jag ätit någonsin. 
 Mammas flickor har fått sin mat.
 Hotellmys.
 Klänningar, klänningar...
Och en turistbild på det. 

Men nu tillbaka till vardagen och manuskriptet. Trögt går det, och dessutom kommer Bokmässan och stökar till mina fina rutiner. Men det ska bli intressant det också. Jag är lite allergisk för mässor, får lätt panik av folkmassan och yrandet, men den här gången har jag ju gigs och tidtabell. Det kanske blir mera strukturerat på det sättet. 

söndag 16 oktober 2016

FatShamingBullshitBingo - Alla med!

Ibland är man tvungen att göra saker fast man vet att man kommer att få kring öronen. Som att skriva en essä om fat shaming, kroppsförakt och smalhets till exempel. Inte smart om man hade önskat sig en vilsam söndag utan yttre provokationer. Men ganska viktigt om man levt med självförakt under en stor del av sin uppväxt och tror att ens insikter kan vara andra till hjälp.

Essän finns här. 

Jag har varit överväldigad av det gensvar min text fått under dagen! Många har delat, tackat och kommenterat. Även de som inte håller med mig på alla punkter har lagt fram välformulerade och sakliga argument. Inga problem med det, diskussion är viktigt. Och min text var definitivt inte felfri, det finns säkert saker som blev oklara när jag hade så mycket på hjärtat och begränsat utrymme.

Men nu faller mörkret och trollen vaknar. Så låtom oss spela kommentarsfältsbullshitbingo! Eller varför inte göra det till ett drinkspel? Tag en sup då följande kommentarer dyker upp.

- Förbränn mera än du konsumerar, svårare än så är det inte
- Har du testat LCHF?
- Jag föraktar minsann ingen, men de här feta människorna kostar samhället miljoooner miljaaarder
- Läs Kostdoktorns blogg
- Men hälsan då? Skulle det inte vara bättre oma alla levde hälsosamt?
- Tänk att mina skattepengar går åt till sådan här dynga
- Det är hemskt att signalera att det är ok att vara tjock, nu kommer ju alla barn att bli jättefeta och dö!
- Hur täcks du uppmuntra fetma?
- Dina barn då? Göder du dem också som små spädgrisar?
- Alla kan gå ner i vikt, skyll inte ifrån dig för du är bara för lat.

Hick! Nejnej det här går inte, det är ju arbetsdag imorgon.

Jag skulle kunna ge mig in i kommentarsfältet och argumentera med dem men jag ids inte, för alla mina argument finns redan i essän. Men det skulle ju då förutsätta att kommentatorerna läste essän innan de anklagade mig för att vara dåligt påläst, och det är väl för mycket begärt.

Så de får hata på i allsköns ro. Jag tackar och tar emot. För det är ju bara behändigt att när man skrivit en text om fettförakt går några riktiga praktexemplar på fenomenet in och visar upp sig och bevisar därmed att jag träffade väldigt rätt i mitt ämnesval.

Lånar en bild från Jes Bakers projekt #empowerallbodies. Mera sådant, tack.




torsdag 13 oktober 2016

Att skriva glupskt

Jag har aldrig gått någon regelrätt skrivarutbildning, så som romanskribent är jag väl mer eller mindre självlärd. Det är inte helt oproblematiskt, för jag är framför allt en Vän Av Ordning.

Helst skulle jag skriva mina manuskript i nitisk kronologisk ordning, eller i alla fall ordentligt från inledning till avslutning utan snedsprång och krumbukter. Sedan när grundmanuset är klart kan jag ju fritt hoppa omkring och redigera lite här och där, det är helt okej.

Men det är ju inte så enkelt att skriva böcker.

När jag skrev Sommarön underlättade bokens struktur arbetet, för jag hade på förhand bestämt att handlingen ska begränsas till en vecka. Jag började med att placera ut de viktigaste incidenterna på rätt platser, men sedan skrev jag nog mer eller mindre en dag i sänder. Ordning och reda. Jag skrev den första sidan först och den sista sidan till sist.

I mitt nuvarande projekt är tidsspannet betydligt längre, kanske tre-fyra månader. Karaktärerna är färre och jag vill ge några av dem ordentligt med kött och blod (blod måste det vara, det är en deckare trots allt). Jag har en klar huvudperson också, och henne har jag kärat ner mig i ordentligt. Anna heter hon.

Hittills har jag envist hållit fast vid mitt gamla system. Anteckningar får jag göra huller om buller, men själva skrivandet ska ske i rätt ordning.

Men i dag blev jag vild. Drabbades av en innerlig längtan att ge Annas sunkiga kärleksliv en ordentligt gnista. Och att ta itu med den där dramatiska slutsekvensen där gåtan får sin lösning, den scen som jag gått och fantiserat om men inte tillåtit mig skriva ännu. För på något sätt känns det som att jag måste förtjäna att få skriva de här roliga partierna, att den biten kommer som en belöning sedan då jag sett till att allt hänger ihop och att inga lösa trådar blir drällande på vägen.

Jag blev glupsk helt enkelt. Skrev allt det bästa i ett svep. Och nu har jag lite samma känsla som när man bara ska ta ett litet glas ur bag-in-boxen och helt plötsligt sitter där med en urkramad foliepåse och undrar vad som hände.

Vilket ju är befängt, för det är trots allt mitt manus, min skrivprocess och min frihet att skriva vad jag vill när jag vill. Och herregud, en enda roman har jag gett ut, så jag kan ju inte hävda att jag hunnit skapa rutiner som aldrig får rubbas: jag är ju ingen Simone de Beauvoir (skrev kl 10-13 och 17-21 och träffade vänner och shoppade i pausen) eller Maya Angelou (skrev så frenetiskt om förmiddagarna att hon måste ta en extra dusch till lunch) riktigt ännu.

Men ändå har jag lite skriv-krabbis just nu. Och vågar knappt se på det jag skrivit heller. Kanske jag gör det sedan när jag kommer till de sekvenserna. I kronologin.


tisdag 11 oktober 2016

Nästa Bok - ett intimiderande nöje

Äntligen är jag skrivledig igen!

Förra året skrev jag ju färdigt Sommarön under några vilsamma men samtidigt produktiva veckor i september. Misstänker ibland att den periodens ljuvlighet är en efterhandskonstruktion, för visst minns jag ju att jag satt och muttrade fula ord och slet med min text också. Men i alla fall blev jag överlycklig när jag i år fick ett stipendium av Kulturfonden och därmed i höst kan vara hemma och skriva en hel månad.

I dag är dag 2 och än så länge är det faktiskt härligt. Jag stiger upp när övriga familjen stiger upp och ser till att de kommer iväg vid rätt tid (utom den största, han får klara sig själv). Sedan städar jag lite och går en promenad med mina stavar (tjosan medelåldern, kul att du kom). Och så hem igen, koka te, tända doftljus och slå på datorn. Och öppna det dokument som i bästa fall bli Nästa Bok.



Känslan är dock lite annorlunda den här gången. Med Sommarön hade jag egentligen inga ambitioner, förutom att försöka skriva den färdigt så att den inte skulle bli ytterligare ett halvfärdigt projekt i en mapp som försvinner någon gång när jag spiller vin på tangentbordet. När min skrivledighet var slut skrev jag ut Sommarön på papper, tänkte "here goes nothing" och skickade in den.

Och det gick ju så fasligt bra! Bara en dryg månad senare var kontraktet undertecknat och saken biff. Sommarön skulle bli en riktig bok. Och så har jag yrat på hela året, lärt mig en massa nya saker, prövat mig fram, tackat jag till olika framträdanden och försökt hänga med i bokkarusellen. Recensionerna var fina, omgivningen uppmuntrande. Skriv mer du bara, det här går ju finfint.

Jajamen, självklart ska jag försöka. Och givetvis dyker jag nu in i skrivprocessen med ett annat självförtroende, jag har ju trots allt klarat av att bli utgiven en gång så rimligtvis borde jag klara av det igen.

Men samtidigt känns det lite som att jag konkurrerar med mig själv. Inte för att Sommarön skulle vara ett så fulländat litterärt mästerverk att jag aldrig kan överträffa det (I wish, liksom). Men jag jämför ju hela tiden själva processerna. "Hmm, sådana här bekymmer hade jag minsann inte förra gången".

Om min skönlitterära bana skulle begränsas till bara denna enda bok skulle jag dessutom befinna mig i det fördelaktiga läget att det bara var roligt och postitivt att skriva en bok. Men det är ju naivt att tro att det tillståndet skulle vara hela vägen om jag fortsätter en bana som författare på allvar.

Men jååpajåå. Jag har ingalunda börjat från noll, utan har ett spretigt och halvfärdigt manuskript som jag tvingat mig att ta itu med på nytt och med fräsha ögon. Finns mycket i det som är hyfsat välskrivet, men också en hel del "hur fasen tänkte jag där, tyckte jag på riktigt att det där blev bra?"

Det är bara att traggla på, försöka hålla fokus och komma ihåg de lärdomar jag fick av att skriva Sommarön.

För visst tusan vill jag ju att Nästa Bok ska bli en riktig bok!


lördag 1 oktober 2016

Releasefest och bokmässa och annat förvirrande

Ja jaa. Jag vet. Jag är en erbarmligt passiv bloggare. Men jag är duktig på andra saker. Åtminstone några stycken.

Förra veckan ordnade jag releasefest för Sommarön! Jag tvekade länge på om jag skulle ha en fest eller inte (man ordnar och betalar så gott som allt själv) men så kom jag fram till att lite salut ska det ju vara när man har skrivit en bok. Så det blev fest! Och det var fab! Jag var så bortkollrad av alla blommor, allt beröm och alla fina människor att jag gick omkring och flinade enfaldigt i flera dygn.

 Så här belåten ser en ut då hälsokur lett till att en lyckas åla in sig i jumpsuit från De Eurovisa säsong 3! 
 Snittarna tillverkade jag själv med mina små svettiga nypor (Usch. Sorry)

Gästerna var speciellt hänförda då jag överraskade med Nattens Drottnings aria från Trollflöjten. (Nänä, lugna puckar, jag håller bara tal. Hedda på S&S fotade)

Skumpa, pumpa och annat fint!

Imorgon ska jag för första gången delta i en bokmässa som skribent (inte riktigt redo att börja använda titeln författare ännu) och det är ju pirrigt. Men bra att få börja med Åbo bokmässa, som är snäppet mindre men ändå helt på riktigt. 

Min strategi är att ha höga klackar, mycket läppstift och försöka se ut som att jag vet vad jag sysslar med. Ifall någon är på väg på mässan imorgon på eftermiddagen får den hemskt gärna komma och säga hej. Jag är den där bleka varelsen som klamrar sig fast i en bok med gräslökar på.