onsdag 30 november 2011

Succéintervju nummer två: Inför galan

Hej igen Eva!
Nå hej.
Hördu, kollade på bloggpriset.fi, och nu har de intervjuat Helen Korpak, Kakkakaffe, Janina,  Oraklet, Partydräkten, Anne, Magnus, Malena, Piling up pretty, Cappuccino och Pimples! 
You. Don't. Say.
Ingen har intervjuat dig, då?
Nä.
Nå men får jag intervjua dig då?
Uuuh. En mercy-intervju. Gud så generöst. Nå kör.
Ser du fram emot galan?
Jåå. 
Är outfiten klar och så?
Jo! Köpte en behå i dag. Den var dyrare än klänningen. Jag kanske ska ha den utanpå så alla får se den. Tribut till Madonna eller någå.
Det blir säkert fint! Det märks ju att du svämmar över av självtillit och förtröstan.
Bullshit.
Du verkar förstås lite modfälld. Rätt lik Professor Snape, när jag tänker efter.
Nå just så.
Väntasnu, ska kolla vad de ställde för frågor till de andra... Vad ger bloggandet dig?
Reumatiska fingrar.
Om du vinner, kan du tänka dig att marknadsföra skinka.ratata.fi i ditt tacktal?
Visst. Det är skinkorna som räknas.
Om du förlorar. vilken min ska du göra då?
Den här:

Hälsoprojekt - update

Skriver rätt sällan om mitt projekt, så ni kanske tror att jag gett upp och sitter och äter glass och surar. Icke! Det går faktiskt ganska bra! Jag har inte tappat mera än 2 kg i vikt under de senaste månaderna, men å andra sidan har det börjar sticka fram muskler lite varstans så jag tror att en hel del fett har försvunnit. Och jag mår bra! Det är ju ingen mirakelkur som gör en hokuspokussmal på nolltid, men i gengäld kanske resultaten är lite långvarigare också.

Sockersuget är putsväck. Äter nånting riktigt smarrigt på veckosluten och det räcker! Jag äter kolhydrater till frukost och lunch men undviker dem på kvällen. Annars är maten inte så märklig, hittar nästan alltid nånting passligt på jobb-Amican. Älskar kokosolja, äter sådan både till frukostgröten och middagswoken.

Och det här med att träna hemma passar mig ypperligt. Det är lätta att hitta på ursäkter när man inte orkar åka till gymet, men att klämma in ett 20 minuters muskelpass på kvällskvisten är alltid möjligt. Jag tränar rumpa och lår måndagar och torsdagar, övrekropp och armar tisdagar och söndagar. Sen klämmer jag in lite plankor och powerwalks så gott det nu går.

Jag noterar att jag har spridit plankfeber i bekantskapskretsen. Måste ju förevisa min nya favoritövning. Ja, det är ju då inte jag på bilderna (duh!) utan superkvinnan Olga.

Först gör man si:
Sen gör man så:

Och så håller man på ett tag. Åhåå, det börjar spänna i mina skinkmuskler bara jag ser på bilderna! Orsaken att jag gillar denna övning är att jag klarar av den! Det gjorde jag inte för någon månad sedan. Bollen skumpade iväg, jag drattade i golvet och höll på att bryta näsan, svor, spottade och förbannade både Olga, bollen och J som råkade tassa förbi med ängslig uppsyn.

Men efter några bistra försök fick jag in knixen och nu går det hur bra som helst! Mycket effektiv övning, testa!

Det här var nog det hurtigaste inlägget jag nånsin skrivit! Nästan så jag måste kleta mera deodorant i armhålorna bara av att läsa igenom det.

Det är dyrt att blogga

Titta nu vad ni ställde till med! Gav Lindex och KappAhl en chans men blev bara ilsken eftersom ingenting satt. Så jag kapitulerade och smög in på Funky Lady.

Tänk er att jag i sisådär femton år har levt i tron att jag är storlek 85B. Bred i omfånget men anspråkslös vad utfyllnaden beträffar, har jag resonerat.

Jag är inte 85B. Jag är - trumvirvel - 75E!!! Helt absurt! Jag trodde den storleken var reserverad för systrarna Graaf och liknande. Men nej, tjejen på Funky Lady föste beslutsamt in mig i en provhytt med ett tiotal olika modeller, och plötsligt stod jag där i den perfekta behån! Det sade nästan klick när jag monterade in överkroppen i den.

Jag täcks inte ens skriva vad den kostade, det är så rysligt. Expediten var fem före att få mig att köpa de matchande trosorna för 49,90, men då tog eder bystdrottning sitt förnuft till fånga.

Fy fan. Behåshopping

Nu hjälps det inte längre. Jag kan inte fortsätta gå omkring i sladdriga och urtvättade doningar som gör mina behag asymmetriska som en Picassomålning. Jag måste ta tjuren vid hornen och prova behåar. Hatar att göra det!

Förvänta er inga käcka provhyttsfoton. Vill ni veta hur jag ser ut kan ni photoshoppa ihop en saimenvikare, två valnötter och lite spets.

tisdag 29 november 2011

Dramadrottningen

Stånk. Ibland försöker jag förvandlas till den tålmodiga pedagogiska mamman. Det lyckas sällan.

Ikväll var jag extra vansinnig och försökte lära T brodera samtidigt som S skulle få assistera mig med matlagningen (J är inte hemma). Dömt att misslyckas, men är man enfaldig så är man.

Placerade S i köket med en lök som hon skulle få skala. Genialiskt, tyckte jag själv, där hade hon ett tio minuters projekt, minst. Hade köpt en bit våffeltyg, rejäla kanavanålar och bomullstråd till T, förevisade lite fumligt hur broderandet går till (har inte sysslat med dylikt sedan lågstadiet) och hon blev eld och lågor. Det blev dessvärre S nästan också, som i ett obevakat ögonblick tassat fram gasspisen och grabbat tag i den metalliska ändan av stekpannans handtag.

Vilken kalabalik, S skrek som en banshee trots att jag lättat kunde konstatera att hon nog inte bränt sig speciellt farligt. Men när hon nu väl kommit igång  kunde hon ju lika gärna ligga på soffan och bröla med fingret invirat i en kökshandduk. Jag blåste och tröstade min lilla dramadrottning så gott jag kunde medan T hoppade jämfota bredvid oss "Kan du sätta nålen i tråden, tråden i nålen, kan du kan du, mammaaaaaa kom å hjälpaaaaa"

Nu är det stabilt igen. S tittar på Gruffalo-dvd:n och T spelar dataspel. Pedagogiska mamman har försvunnit för stunden, lite som Mållgan när Alfons får en riktig lekkompis.

Öööööh?

Jag är ledig i dag och skulle fixa en massa, men sov bort hela förmiddagen istället. Det var ju sällsynt dumt. Men ganska skönt.

måndag 28 november 2011

Hålla handen!

Uuuuj. Jag har varit väldigt cool gällande Bloggprisgalan men nu blev jag nervös. Det skickades ut lite allmän info till oss som är nominerade; direktiv om tacktal, greenroom, generalrepetitioner osv. Och hemska saker, under själva prisutdelningen får man inte sitt med sin avec. Jag som släpar med mig J för att ha någon att hålla i handen. Han måste stå en bit bort när det gäller.

Måste väl hålla hanttu med nån annan nominerad istället.

En svettig tass med glittrigt nagellack bjudes härmed ut!

Benny Hill - barnens vän

När jag var liten hade jag ett favoritprogram på tv: Benny Hill Show. Japp, jag trodde på allvar att det var ett barnprogram. Prutthumor, slapstick, alla jagade varandra och det spelades skojig musik. Barnprogram, helt klart! Herrejämmer så jag skrattade. Lysande!


I vuxen ålder har jag sett några av sketcherna på nytt och blivit lite förskräckt. Jag missade ju helt att de var småfräcka allihopa. Konfronterade min mor med saken för några år sedan. "Hur kunde du låta mig se på sådant sexistiskt trams?" dundrade jag. "Jaaa men du tyckte ju att det var så roligt", försvarade mamma sig.

Nåjo. Men sen blev jag ju också lite skruvad. Inte lika mycket som den här andra Benny Hill-fanclub-medlemmen dock.

Julstämning or bust!

Nu skiter vi i vädret, hänger upp några ljusslingor och lyssnar på julmusik. Yup, på jobbet. (Kanske lättare för mig än för de flesta, det är ju mitt jobb att lyssna på musik...)

söndag 27 november 2011

På önskelistan: en James Bond-pipeline mellan Böle och Kitteldalen

Den skulle komma väl till pass kvällar som denna. Storm, mörker och ösregn där ute. Och om en timme ska jag ta mig hem från jobbet med allmänna färdmedel. Har ett patetiskt litet blommigt paraply som skydd, tror nästan det får ligga kvar i väskan,

Skulle hellre lägga mig i en kapsel, trycka på en knapp och swischa hem på någon minut. Varför får Batman men inte jag?

Nämen kom igen Husis!

Oukej. Här har man argumenterat hejvillt för att bilden av den stereotypa finlandssvensken inte stämmer. Att det förvisso finns segelbåtsägande, kräftsugande, snapsvisesjungande, stormrika finlandssvenskar men att dessa inte riktigt funkar som galjonsfigurer för hela populationen. Att det finns jäkligt många som inte är privilegierade och slirar runt på räkmackor via fancyga utbildningar pangtjong in i pappas firma. Att de flesta finlandssvenskar knogar på, precis som de flesta andra i detta land.

Och så läser man söndagshusis, innehållande en rad julklappstips "för dig med tunn plånbok". Vad kan man få för 50 euro, undrar man och så finns det bilder på en massa trevliga grejsimojs i marginalen. I min enfald trodde ju jag att journalisten gett sig ut på loppisrunda och köpt alla dessa grejer för 50 euro, men så var det ju inte. Det här var enligt Hbl förmånliga julklappar för 50 euro styck, alla införskaffade på Annegatan. Som hittat! Till exempel en blomsterkvast för 50 pengar, billigt och bra (tror inte ens min brudbukett kostade så mycket och den var den dyraste grönsak jag ämnar investera i så länge jag befinner mig på utsidan av likkistan).

Min plånbok är varken nämnvärt tunn eller nämnvärt tjock. Men 50 euro för en julklapp uppfattar jag som skitmycket! En sådan här artikel måste ju kännas som ett hån för mången ensamförsörjare, pensionär, vårdledig, studerande, arbetslös. Fine att publicera artiklar med tips på trevliga julklappar, men att försöka nischa denna artikel som nån sorts lågbudjettips är bara genant.

Maria T bloggade också klokt om ämnet, här.

(Hittar inte artikeln på nätet, annars skulle jag förstås länka)

Hosianna och sötpotatis

Hann med lite adventsmys innan det blev dags att bege sig mot gruvan i Böle igen. Charmerande väder.

lördag 26 november 2011

Tantbloggarens favoritförfattare!

När man nu har varit med om att mynta ett nytt  begrepp  måste man ju skriva ett inlägg som gör de andra tanterna stolta. Jag ska avslöja namnet på min favoritförfattare. Ja vad tror ni? Astrid Lindgren? Siri Hustvedt? Knausgård, Pamuk, Steinbeck eller nånting annat imponerande?

Fel fel feel. Min favoritförfattare heter Merri Vik! Fast det är en pseudonym, så egentligen borde jag skriva Esther Ringnér-Lundgren. Här har ni henne:

Alltså hon som skrev Lottaböckerna. Samtliga böcker i serien utom en står på paradplats i min bokhylla. (Om någon råkar vilja sälja "Glad sommar, Lotta" till mig är det bara att hojta till.)


Lottaböckerna är magiska. När livet känns fisigt, när jag skäms för saker jag gjort i fyllan och villan, när det går trögt på jobbet, då är det bara att läsa några sidor i vilken Lottabok som helst och huxflux blir jag glad igen.

Lotta dricker aldrig sprit, funderar gärna på kärlek men aldrig på sex, är hövlig med sina föräldrar, är slarvig, snäll och skitrolig. Hon gör bort sig och ställer till det, men klarar sig alltid eftersom hon är en genomhygglig och kvicktänkt person. En mästerligt porträtterad flickbokshjältinna. Säkert hittar man en massa könsstereotypier och annat som man kan iritera sig på när man läser böckrna med 2010-talsögon, men jag brukar koppla bort den kritiska delen av hjärnan när jag läser en Lottabok. Jag trivs i Lottas småstad där man dricker kaffe vid Strömmen, går på bio och äter mjölkchoklad och hallonbåtar. På somrarna går man på dans på Panget och sitter i körsbärsträdet och läser romaner. Det är fint. En utopistisk, käck och trygg tillvaro.


Jag fick en lite oväntad Lotta-flashback när jag läste Twilight-böckerna. Bella och Lotta har mycket gemensamt. Båda är söta men inga direkta skönheter (glöm henne som spelar Bella i filmerna nu, hon är på tok för vacker), klumpiga, lagom duktiga i skolan, humoristiska och lätta att relatera till. Om Paul hade varit en vampyr hade det blivit samma story. Att Twilight-böckerna blivit så himla populära tolkar jag som att flickbokshjältinnan is still going strong.

Nu har det gått några år sedan jag senast plöjde igenom hela serien från början till slut, tror det får bli mitt sidoprojekt efter nyår.

Finns det andra Merri Vik-fans därute?

Om jag ska ha gäster?

Nejvars. Bara kvällstur.

Efter arbetsdagen ska jag ta mig hem genom stormen, klämma de sista dropparna ur en bättre begagnad bag-in-box och titta på Downton Abbey.

Radio Vega vidtar drastiska åtgärder för att föryngra sin image

fredag 25 november 2011

Ett slitet bloggtema

Som börjar med fre och slutar med dagsmys.

Slitz och deras fräscha kvinnosyn

Tidningen Slitz utsåg tidigare i åt Sveriges sexigaste kvinnor 2011. Tyra Sjöstedt vann, men också Kronprinsessan Victoria fick vara med på listan, på en hedervärd 81 plats bara 77 placeringar efter sin lillasyster.

Välförtjänt Vickan, speciellt som du har hållit dig fräsch fast du redan är gift! Alla vet ju att vi kvinnor förvandlas från väldoftande slanka pumor till dallriga och lurviga mjukisbyxbeklädda blobbar så fort nån varit tassig nog att trä en ring på våra fingrar.


Cool som Chuck Norris

I dag har jag sändning. Nej, jag har inte läget under kontroll. Kombinera detta med att J var på julfest igår och nog förtjänstfullt steg upp i någorlunda tid, men vi blev ändå lite sena. Och så var det en trafikolycka på Västerleden så bussresan som brukar ta 25 minuter tog nästa en timme. Är drastiskt försenad.

Nu tror ni kanske att jag löper amok, kutar runt i cirkar och vojar mig som Woody Allen.

Icke, jag sitter och bloggar i allsköns ro med en morot i mungipan som en präktig cigarr.

Cool som Chuck Norris, det är vad jag är.

torsdag 24 november 2011

Tur att det inte var bloggala igår kväll

Mitt eventuella tacktal skulle ha låtit ungefär så här:

Sensuellare än Birkin

Ni kanske minns att jag läste in den svenska voiceovern till en tv-trailer för en tid sedan. Nu är trailern klar och kan beskådas här.

 Tycker den är väldigt snygg. Visste inte att jag kan låta så där sensuell. Kanske nattradio skulle vara min grej...

Begravningen igår

Det var en respektfull tillställning. Men betoning på full i mitt fall. Bloddonation och alkohol går inte så bra ihop, men det glömmer jag alltid. Seli seli.

Men Fager Dam knäppte i alla fall en bild där jag ser riktigt representativ ut. Observera gärna hur subtilt jag skjuter fram min nymuskulösa arm.

Riktigt bajs är det i alla fall att Papper försvinner. Volt, Sissi, Papper... varför blir alla fräscha och ambitiösa tilltag så kortlivade?

Härliga dansbandssångare! (ej ironi)

Intervjuade Sten Nilsson just. Dvs Sten och Stanley, fast Stanley hoppade av 1967. Sten ska dock komma till Finland om en vecka, därav ringde jag upp honom och ställde några spruttiga frågor.

Och herregud, man slår på bandspelaren och fem minuter senare har man ett färdigt inslag. Man behöver inte editera nånting (utom kanske sina egna stapplingar). Samma sak skedde med Christer Sjögren för några månader sedan.

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon vän av dansband, men jag är en stor vän av Sten Nilsson och Christer Sjögren. Så trevliga och proffsiga, brummar några mysiga och välartikulerade svar och besvarar också fåniga frågor med eftertanke.

Tycker de borde bli konsulter och lära diverse popsnören hur man charmar journalister och ger perfekta intervjuer.

Jag är totaltsåld.

Sku jag vara 50+ så sku jag.

Röda skor

På bussen igen, aningen nyktrare. Drömmer om ett par skor jag såg på stan igår (stan as in staden, inte saanila). Röda pumps med rosett på hälen. Sagolikt vackra och dessutom bekväma. Men 99 euro kostade de och det är mycket för ett par vackra röda skor. Ack ack.

onsdag 23 november 2011

Hick!

Visade mitt deltagande på Pappers begravning, drack två glas vin och blev drunkety-drunk-drunk. Nu sitter jag på bussen och sjunger för mig själv. I'm the Scatman sjunger jag. Sablars fin låt.

Hovmästarn, min Kiss-Kiss är för ljusröd!

Som jag antytt i andra sammanhang här på bloggen är mina kolleger riktiga gota-grisar. De slog nästan baklängeskullerbyttor vid lunchbordet när jag kom dragandes med Rävkarameller och Kiss-Kiss från kryssningsgoodiebagen. Men ett klagomål hade de. Kiss-Kiss var brunare i deras barndom (det vill säga about Anno 1790). Jag tycker också att den här ser väldigt pink ut.

 

Ganska pervers karamell när man tänker på saken. Den ser ut som en liten pillesnorr och heter Kisskiss. Hmm.

Problemet med nya ögonfransar

Jag har ju fått tillbaka mina ögonfransar (nya läsare: jag har alopecia så allt mitt hår trillade av för två år sedan) och det gör mig förstås innerligt glad. De är inte supertäta men med mascara blir de hur fina som helst. Och ögonfransarna är den form av kroppsbehåring jag har saknat mest, så ni kan tro att jag är lycklig.

Men nya fransar innebär också nytt håravfall. Det är ju meningen att ögonfransar ska lossna lite an efter, och än så länge har jag inte märkt att de skulle trilla av i oroväckande takt. Jag blir av med någon enstaka varje kväll när jag tvättar ansiktet, och det lär väl ska vara helt normalt. Så var det säkert innan jag insjuknade också, men jag tänkte ju inte på saken då.

Men det hjälps inte, varje gång jag ser mig i spegeln och märker att en frans hamnat på min kind gör isklumpen i bäckenet comeback för några sekunder.

Herregud, tänk om det händer igen?

Jag må vara ganska okej med sjukdomen vid det här laget, men jag undrar om isklumpen nånsin försvinner helt.

Blod och begravning

Oj, så dramatisk rubriken blev. Men jag inledde alltså dagen på Blodtjänst som någon säkert gissade. Deras pulju i Sanomahuset öppnar redan klockan 8 på morgonen, så man kan gå dit före jobbet. Det var inga köer heller så jag slängde mig bara på en schäslong (eller brits eller vad det heter) med en inredningstidning och sade nonchalant "Stick in den". Fast sköterskan verkade inte vara beredd på snuskhumor så tidigt på morgonen.

Men det gick i alla fall bättre än senast jag försökte. Den här gången hittade de en liten skvätt blod.

Och så var det begravningen då. Syftar givetvis på Pappers begravning. Hoppas hinna dit en sväng efter jobbet. Är svartkläd och melankolisk och ska inte skriva ett enda roligt inlägg i dag.

Gissa var jag är

tisdag 22 november 2011

Rådiggar Anno 1790!

Fasen vad jag gillar Anno 1790! När nån är äcklig är han inte bara lite äcklig, han både äter med munnen öppen, har dåliga tänder, är chauvinist och skändar gossar och kossor. Karaktärerna är verkligen drivna till sin spets.

Och prästen i veckans avsnitt fick ju Biskopen i Fanny och Alexander att kännas som Don Camillo.

När jag tänker efter är visst Anno 1790-prästen son till Biskopen i Fanny och Alexander... Alltså Jonas och Jan Malmsjö i det civila. Coolt.

Ljusbringerskor under trappan

video
Jag blir ofta så rörd när små barn ställer till med luciatåg. Men i dag klarade jag av att hålla tillbaka tårarna.

Och nu över till ytlighetsnyheterna

Den här köpte jag på Oasis i Stockholm. Den är finare i verkligheten än på bilden, mörkblå med guldstänk och vid kjol. Inte grått och silver, som man skulle kunna tro.


Det är typiskt mig att först löpa amok i femtielva affärer utan att hitta en enda passlig klänning och sen hitta två stycken en kvart innan man ska ta sig till Siljaterminalen. Så det blidde nu två klänningar, fast kreditkortet snyftade martyrigt när jag knattrade in koden.

Den andra klänningen ska jag ha på galan, den här vet jag inte riktigt när jag ska ha. Men om nån har lust att bjuda in mig på kalas kan jag komma med kort varsel.

En sak som gör mig lite ledsen

Måste skriva av mig lite gällande en sak som irriterar mig.

Som ni säkert alla har märkt lever vi i en tid där dieterna florerar mera än någonsin. Och det unika för den här dietvågen är att de olika metoderna kan vara varandras direkta motsatser. Det är LCHF/ Atkins/ karppaus i ena hörnet och traditionellt Viktväktande och low-fat i andra hörnet. Det är ganska absurt, och det märker förstås de som inte behöver gå ner i vikt och kan observera det hela från sidan.

Så här är det: jag har en sunkig ämnesomsättning. Jag äter inte speciellt mycket och jag tränar nästan varje dag, men ändå är mitt BMI ständigt över gränsen, därmed är jag överviktig. Vilket i sig inte är så farligt, jag tycker nämligen att jag är ganska snygg. Dessutom är jag stark och frisk och har bra värden etc. Men ni ska veta att det ligger mycket hårt arbete och oändligt många "Nej tack, ingen efterrätt till mig" bakom denna småmulliga kropp. Om jag åt sötsaker och tv-mys-mat i samma utsträckning som de flesta av mina bekanta skulle jag väga 100 kg på nolltid.

Men det är inte detta som irirterar mig, världen är nu bara ett orättvist ställe. Alla kan inte vara genomskitare.

Nä, det som gör mig lite ledsen är attityden gentemot oss som kämpar med vikten. Vi verkar vara ett lämpligt underhållningsmoment i vardagen. "Aijaha, är du en sådan där - fniss fniss - karppaaja?

 Ibland står jag i vårt lilla kök här på jobbet och fixar mellanmål. Jag äter kanske lite ovanligare saker just nu, det är mycket grynost, kvarg och nötter och sånt. Ibland kommer nån kollega in och hojtar "Va e de där? Är du på nån sorts diet???" Om jag skulle stå där med ett kexpaket skulle ingen reagera. Värst av allt är det väl för pulverätarna, de får verkligen vara beredda att argumentera. 

Sen finns alla de som sträcker på sin beniga figur och säger saker i stil med "Det är bara fråga om matematik. Om man förbränner mera än man konsumerar blir man smal". Underförstått: ät mindre och jogga mera, fatzo. Jag håller med i viss mån, jag tror att långsiktig viktminskning fungerar enbart om man tänker på både kosten och motionen. Men det är inte så där enkelt! Om det där var patentlösningen skulle jag väga 45 kilo, bara så ni vet.

Massmedia hakar på och gör gärna inslag om de tokiga karpparna som tömmer butikshyllorna när det dyker upp nya sötningsmedel och superprodukter. Kommentarsfälten svämmar över av muntra kommentarer. Håhå, folk är så tossiga.

Hur skulle det vara om ni skulle hitta på nånting roligare att fnissa över än vår kamp mot kilona? Det är vårt liv, vår hälsa och vårt välmående som står på spel. Är det så förbannat lustigt att vi ibland i desperationen testar också lite konstiga metoder? Det må vara spikmattor, tv-shopprodukter, pulver, smör, alfalfamammabönor, whatever.

Fråga gärna om ni vill veta mera. Men sluta flina.

måndag 21 november 2011

Det här är ju pinsamt, för böveln!

En liten resa har man varit på. Samtliga kvällar har man lagt sig kring midnatt. Ingen av kvällarna har man  överskridit 3 alkoholenheter (okej, det blev kanske 4 på fredagen). Man har ätit mycket och gott, men det har varit högklassigt restaurangkäk med fina råvaror och inget crap. Det är ju snudd på rörande.

Varför känner jag mig som om jag varit på Ibiza och knarkat och ätit franskisar i ett halvår?

Ett fult uttryck som ibland passar så fint

"Han tror att han är hela revan fast han int ens e skuggan av halva håle".

Det kom jag osökt att tänka på när vi stod inför dörrvakten på Berns i lördags och han upplyste 16 ivriga finlandssvenska bloggare om att vi inte fanns på hans lista trots att detta utlovats.Det gjorde honom lite lycklig, det såg jag på honom.

Men det var egentligen tråkigast för Berns, för vi var skitsnygga och hade stenkul ändå.

Ett bautainlägg om kryssningen

Hell-o! Nu är jag tillbaka.Vi fick låna canoner för att dokumentera resan så nu ska jag skriva att det var sen en fin kamera det. Ajajaj.

Middagsplanerna i Stockholm blev lite yra. Alla bokade bord till höger och vänster och mitt i allt visade det sig att samtliga utom jag, Malin, Hanna och Maria skulle äta på hotellet. Vi rymdes inte med. Utstötta och hulkande gav vi oss ut i Stockholmsnatten och hamnade på fantastiska Bistro Bestick, som Maria och Malin spanat in av en slump. Ett fynd! Härlig mat, skyhög mysfaktor, en trevlig servitris  som kärvänligt dunkade oss i ryggen varje gång vi beställde nånting.

Det finns photogenique-a maträtter. Sen finns det löksoppa med surdegsbröd och västerbottenost. Men gott var det!

Jag och Hanna på julmarknad i Gamla stan. Vi köpte ingenting men tyckte det var väldigt mysigt. For the record ska jag också skriva att vi var på Kunglig Vintage-utställning i Livrustkammaren. Den var fin!

Glada svenska tomtekvinnor sjöng i kör. Vet inte vad dirigenttomten håller på med. Kanske hon mår dåligt?

Hälsotallrik på Café Creme. Vi yrade in av en slump och lärde oss senare att detta är Prinsessan Madeleines favoritcafé.

Det förstår vi, det var gott. Men för att inte vara allt för hälsosamma proppade vi i oss tårtbitar också.

Ehm, jo. Sådant här köper jag när jag är ute och reser. Den här lilla klockan ska jag ha i badrummet så jag vet vad tidtabellen är för min morgontoalett.

Och så blev det några fina burkar också. Jag är burkoman. Vante-kiten hittade Hanna på Designtorget. De innehåller magisk tråd som man kan brodera med på sina vanliga vantar så att de blir touch screen-vänliga! Mycket billigare än handskarna jag bloggade om tidigare. Beställ här om ni blev sugna!


 Och lite luciareservdelar.

Den här ska jag ha på bloggalan! Det är alltså en klänning, men jag vill vara lite hemlighetsfull så jag avslöjar inte desto mera i detta skede. Är väldigt nöjd.

Så dök det upp en trevlig karl på båten och ville absolut bjuda på champagne. Sen handlade vi presenter till hans hustru som råkar vara min mor. Vilket sammanträffande, inte sant?

Det var en fantastiskt rolig resa! Hoppas innerligt att det inte blir den sista bloggresan, för det var förbaskat roligt att lära känna alla medresenärer, träffa Anitha Schulman och Johanna Ögren, tassa runt i affärer och prata blogg-funderingar.

lördag 19 november 2011

Vi är på bloggresa, visste ni det?

Som bäst slappar vi en stund på hotellet.Vi har yrat runt på stan, ätit nudlar och köpt lucialinnen (till oss själva, givetis, vad trodde ni?). Kan också rapportera att Anitha Schulman var bustrevlig och att Penny var ett troll. Charmtroll, inte bloggtroll.

Skulle vara roligt att ha nånting riktigt juicy att rapportera men vi har inte hunnit åstadkomma nånting riktigt skandalöst ännu, tror jag. Fast en i sällskapet har erkänt att hon har haft sex med Arne Alligator. Men det som avslöjas på bloggkryssningen stannar på bloggkryssningen. Nej vänta det var visst tvärtom...

Sjögång

Hej och hå från Ålands hav. Det gungar och alla bloggare sover. Utom jag som hittade Pleppoboken och rävkarameller i goodiebagen. Botar de sjösjuka, tro? Ska testa.

fredag 18 november 2011

Apropo Twilight

Den fjärde filmen tycks ha premiär och sågas så innerligt i alla recensioner att man får blunda när man läser för att undvika sågspån i ögonen.

Men jag kom att tänka på en spårvagnsdiskussion som jag tvuvlyssnade på för några år sedan, då den fjärde boken var aktuell. En munvig cirka 15-årig tjej var det som förklarade:

"Så sen får de ju då en kersa, och enas mutsi heter Renée och andras mutsi Esme. Så då blir det där barnet å heta Renesme. Jåå? Så om det sku ha varit samma sak för mig, vetni vittu vad jag sku heta då? Nå vittu KERTTU-LEENA!"

Personligen tycker jag det finns på tok för få vampyrer som heter Kerttu-Leena.

Väskan är packad

...och när jag har sänt färdigt ska jag bli packad jag med. Tänkte jag.


(Jessus att jag kan digga den där lilla moven som bartendern gör. Gick omkring och gjorde den åt alla jag mötte på 80-talet)

torsdag 17 november 2011

Ett hett alternativ

J tycker att min klänningskris inför bloggalan är mycket underhållande. Hjälpsam som har är hade han i dag ett eget förslag som han hade sett i Iltalehti.

En sån! Tack för det, älskling. Ett intressant alternativ, och inte svår att tråckla ihop själv om man är händig. Tyvärr inte så spanx-vänlig.

Jag är vuxen nu

Allt i min resegarderob matchar allt i min resegarderob. Saddle me sideways and call me Martina Bonnier!

Oh boy, oh boy, bloggkryssning imorgon!

Vem har fiilis? Jaaag!

Ett slitet ämne, men here goes i alla fall

Har ni följt med finska Top model i år? Det har jag. Är ju smått intresserad av mode så det är rätt kul att se vad som är på gång. Och så tycker jag det är ganska underhållande att se de tafatta tjejerna mogna framför kameran och plötsligt förvandlas till fulfjättrade fotomodeller med smizing eyes och hypnotisk närvaro. Jag blir uppriktigt glad varje gång de får ett lyckat foto, har jag märkt. Jag kanske är en väldigt ädel person.

Men sen finns det där som irriterar mig lika mycket varje år. Dubbelmoralen. Vi har den goda Anne Kukkohovi som tutar i flickorna att de duger som de är och måste tro på sig själva. Och så har vi den onda (knappast på riktigt men det är den roll hon får i programmet) Saimi Hoyer som genast poängterar om någon är för kort eller för tjock.

Hur ska dom ha det, nu då? Är det bara de som är 180 cm och väger 50 kg som får vara nöjda med sig själva. Varför tar man ens med dem som är för korta och runda om det som Saimi säger stämmer, att de aldrig kommer att ha en chans inom modellvärlden?

Årets typexempel: vackra Helen. En sprudlande dansare från Estland, som tar alla castingmänniskor med storm eftersom hon pladdrar på på perfekt engelska, ställer frågor och fattar direktiv. Men vojvoj när hon är så rund. Titta nu. Så här såg hon ut i början av hösten.


 Men nyligen publicerades en glädjenyhet: Helen har gått ner i vikt. Titta, så bra!

Nu är det fråga om en 20-årig flicka som fått utstå mängder av kritik så egentligen vill jag inte dissa vare sig hennes före- eller efterbild. En vacker tjej är hon ju fortfarande. Men jag tyckte hon var så fin från början. Perfekt hy, dansarkropp, kunde röra sig snyggt, glimten i ögat, och framför allt en skälmsk kaxighet som provocerade de finländska medtävlandena men som jag tyckte var ganska fräsch. Hoppas hon inte har bantat bort den också.

I amerikanska Top model vann ju plus-size-tjejen för några säsonger sedan och det gjorde mig så glad. För hon var bäst, hon var den som tog de snyggaste bilderna, som gick bäst på catwalken, som lärde sig mest under tävlingens gång. Så ska det väl vara, den som är bäst på modellandet vinner modelltävlingen. Naiv som jag är inbillade jag mig då att det kanske finns ett hopp för skönhetsidealen i alla fall. Att de som av naturen är långa och smala ska få fortsätta att skina, men få sällskap på catwalken av andra vackra och begåvade människor med helt andra strategiska mått.

Standardmotargument: Men visningskläderna sys upp i en viss storlek. Och den MÅSTE vara 32. Varför det då? Sy dem i storlek 38 och använd säkerhetsnålar när modellen är för smal. Eller ha blandade storlekar och blandande modeller, ni kallar er designers, då kan vi väl anpassa ett mönster?

Det går inte framåt. Varken i Ämerikah, Päris eller här hemma.

Snedlugg

Ärligt talat, fungerar detta eller ser jag ut som världens sista Lady Di-imitatör?

onsdag 16 november 2011

Korvkvinnan

Tog upp korvproblematiken med J, men istället för att trösta och dementera allting gnäggade han förtjust och sa "Jo! Du är min lilla konjakssalami! Hahahahaha".

 Jättelustigt. Verkligen.

Jag nominerades så i fel kategori

Har nu provat några klänningsalternativ för galan och kommit fram till att jag skulle vara överlägsen i kategorin "Årets korv".

Vet någon nånting om Spanx?

Me, myself och I har köpt presenter till varandra

Men ooh så spännande, vad kan det vara?

 Nämen då! Just de örhängena har jag ju spanat in redan länge! Jag försökte ju köpa dem den där morgonen då en imbecill expedit råkade stå i kassan. Tänka sig.

Jamen säg inte att jag får en aftonväska också? Svart och enkel med vintage-vibes. Lagom stor för plånbok, telefon, nycklar och puukko. Precis vad jag behövde! Tusen tack!

Jestas så snällt! (Och tack till mamma, för det var ju hon som gav presentkortet)

Hell no, kulturspåran!

Gaaah, jag är i kulturspårvagnen. Det händer alltid något underligt på den. En gång när jag hade jättebrådis och mådde lite alternativt visades filmer med dansande prinskorvar och tomater. Senast steg det på en dude i björndräkt som sjöng runkkaaja runkkaaja. Man får vara på helspänn.

Apropo Alma Svensson

Alltså Emil i Lönnebergas mamma om nån inte vet det. T föreslog imorse att jag också ska börja skriva ner alla hennes och S:s hyss i en blå skrivbok. Jag lovade fundera på saken. Men det skulle bli ganska tradigt, för jag skulle skriva så här varje dag:

"Gud jelpe mig för di töserna. I dag uppstodho åter Gefilus-kalabaliken vid morgonmålet. T häffdade å det bestemdaste att det var hennes tur att öppfna förpackningen, men lilla S, velsigne henne, var av afvikande åsikt"

These boots

... are made for walking. Inte powerwalking direkt, men nog för stillsam shoppinglunk. Är så glad i dem, de är flera år gamla och sulorna hade rämnat i båda. Men den välsignade skomakaren i Lippulaiva bytte ut bottnen helt och slog på nya klacklappar för 32 euro. Inte gratis kanske, men eftersom jag hade förberett mig på att köpa nya vinterstövlar i år känns det som om jag förtjänat 100 euro! Vad ska jag göra med dem? (Blev lite Alma Svensson-logik där, men vad kan väl bara lämpligare än penningoptimism två dagar före bloggkryssningen?)

tisdag 15 november 2011

Exklusivt: Världens bästa journalist intervjuar världens bästa bloggare!

Ända sedan det kom till min kännedom att jag var nominerad för ett bloggpris har jag varit på min vakt. Telefonen har jag haft i handen konstant (utom på vessan men jag har sett till att torka extra snabbt) och igår stod jag dessutom utanför både X3M:s och Vegas studior ifall att de skulle ha blivit jätteglada och rivit in mig på en ex tempore-interju och lite champagne. Jag antar att det är så det går till när man är bloggkändis. Men nä. Trögt går det.

Men jag är ju journalist själv, för bövelen! Då ska det väl gå att fixa detta på egen hand. Själv är bäste dräng.

Exklusivt för Baksidan, en intervju med mig av mig. Varsågoda.

Hejsan Eva!
Hej du!
Och grattis till finalplatsen!
Ja men tack så mycket! Det är jätteroligt, verkligen!
Men årets nykomling, vad säger du om det?
Nå dedäran. Det kanske var lite besynnerligt att hamna i just den kategorin. Jag menar, jag är ju gammal som Abraham och startade min blogg dagen efter förra bloggprisgalan. Vilket ju nog var på år 2010:s sida fast det stod 2011 i reglerna... jag kanske int borde prata om det här, kan du stryka den frågan?
Okej, jag tar bort den innan  jag publicerar.
Hyggligt! Tack. Tänkte ha lite låg profil med den saken så det inte blir rabalder, hehehe. Vilka snygga skor du har förresten!
Tack! Vad ska du ha på dig på galan då?
Paljetter hade jag tänkt! Men klänningen som jag beställde via nätet är nasty-kort. Vet du om det är nån sorts scen man ska upp på? Om man vinner eller så?
Nej, det vet jag tyvärr inte.
Måste kolla upp det där. Jag menar, det blir ju lite genant om jag visar upp hela fjöselimanget in my moment of victory.
Hm. Vad säger du om dina chanser att vinna då?
Ja si de är ju inte då pjåkiga. Men duktiga tösabitar de där andra nykomlingarna, jo jo.
Kom igen nu, sjung ut. Vad tror du om konkurrensen?
Nejnej, jag har ingen kommentar alls! Jag blir jätteglad om nån av dem vinner. Jätteglad. Kan vi lämna det här nu, jag är livrädd för den där Kate!
Har du några kontakter till juryn som kommer att uppdagas och förorsaka skandal?
OM jag har! Jag har varit intim med alla fyra!
På riktigt?
Oh ja! Många gånger! Hej och hå, da da dam, ugga chacka!
Öööh...
Nämen jag skämtar ju! Hahahahahaha. Inte alls. Bara med Axel. Och Catariina.
Vad tror du om bloggarnas framtid?
Vilken bra fråga!* Jag tror den är ljus! Ljus som Lucia vid en terapilampa i strålkastarsken en sommarmorgon!
Så fint sagt! Men hördu, tycker du inte att du exponerar dina barn lite väl mycket?
Va? Vem? Vad, hur?
Dina döttrar! Vad skulle du tycka om de började skriva en blogg där de satte ut små filmer på dig när du är bajsnödig, skrattade åt att du ser så tassig ut i dina nya kläder och outade dina strategiska mått efter varje läkarbesök?
Herregud! Nu när du säger det så! Det skulle ju vara förfärligt. Bäst att jag ser till att de aldrig lär sig skriva.
Om din blogg var ett djur, vilket djur skulle den då vara?
Vilken fjantig fråga. Lär ni er nånting överhuvudtaget på Soc&kom nuförtiden?
Ja inte mycket, speciellt inte om man som somliga mest satt och ritade blommor i marginalen i Kommunikationsteoriboken!
Hey! Är det nånting jag inte kan tåla så är det otrevliga journalister!
Eller otrevliga intervjuobjekt!
Word! Det här börjar kännas lite schizo. Kan vi avrunda intervjun nu?
Jo. Men lycka till. Jag håller tummarna!
Jättegulligt av dig, tack så mycket!


*så ska man svara i något skede i en intervju har jag lärt mig då jag sett på intervjuer med Peppe. Som också har lät mig det här med asterisker i bloggen.

Lyx för småglin

Att efter en lång och kall väntan på bussen lägga sig framför öppna spisen och fördjupa sig i de förhatliga leksakskatalogerna.

Att sånt.

I dag kom jag på jobb lite senare men i gengäld går jag hem aningen tidigare.

Maria och Tobias

Från Hbl.fi:
Och när hon är sur är hon väldans lik Tobias Zilliacus, tycker ni inte det?

Fick en pinsam flashback från förra bloggkryssningen

Satt här och tittade på bilder av Kim Herold (så där som man nu gör) och kom plötsligt ihåg nånting ganska diffust. Satt vi inte och tog mystiska temabilder på varandra på förra bloggkryssningen? Alla skulle göra pruttljud med munnen och nån annan fotade med en av de fancyga kameror vi fått låna? (kopplingen till Kim var väl att Peppe påstod att han gör så för att få rätt put på läpparna när han poserar. Eller var det Softy som hade denna värdefulla information?)

Det var i puben medan Matt Damons och Paradise Oskars hemliga kärleksbarn sjöng Kings of Leon. Vem har bilderna?

Eller har jag bara drömt?

På basis av det är det kört med mitt äktenskap

Läste en gång en fånig artikel i Veckorevyn (eller motsvarande) om att hur ett par positionerade sig när de sov talade om huruvida förhållandet var lyckligt eller ej. Vill minnas att kontentan var ungefär att de som låg i fosterställning vända mot varandra med näsorna ihop var väldigt lyckliga. De som låg och spoonade hade det också ganska bra. Men de som låg vända ifrån varandra, de älskade inte varanda alls. Nehej.

Det är lite oroväckande, för enligt denna logik är jag och J fem före skilsmässa, och det har vi varit i de senaste åtta åren. Så här sover vi:

J har varmt om nätterna så ofta bemödar han sig inte ens att krypa in under täcket. Han lägger sig istället ovanpå täcket, där är det svalt och mjukt och skönt. På morgonnatten blir det ju kallt, men då tar han bara mitt täcke. Mycket smidigt. En del par lär ska sova under ett stort gemensamt täcke, men det skulle aldrig fungera för oss för vi har helt olika temperaturpreferenser nattetid.

Jag fryser, så jag bakar in mig till en stor kåldolm. Jag vill dessutom ha två kuddar, den ena under huvudet och den andra ovanpå. Som en hamburgare ungefär. Man ser alltså absolut ingenting alls av mig om nätterna (innan J snor mitt täcke då förstås).

Att ligga näsa mot näsa är ju otänkbart. Man får ju nattandedräkt i något skede, hur romantiskt är det? Dessutom snarkar J så det känns som om man delade bädd med både Darth Vader och Leatherface. Nej, vi kramas förstås en stund om kvällarna, sen säger vi nati nati och kryper iväg i varsin riktning. Vi har en lyxigt bred säng och sover i varsin ända. Vi kunde mer än väl inkvartera nattgäster mittimellan oss, men det har inte blivit av än så länge,

Men vetni, vi är hyfsat lyckliga med arrangemanget.

måndag 14 november 2011

Ytterligare en sak att vara glad för

Att jag inte är nyhetsuppläsare. Skulle nog ha haft svårt för att berätta om Kanervas muttskandal utan att börja Beavis och Butthead- fnissa. Speciellt går jag igång på de grova muttorna. Njeheheheheeee....

Team Basse!

Nu röstade jag på årets blogg. Här gjorde jag det. Bestämde mig för att ge Basse min röst, inte för att det är något fel på någon annan av finalisterna heller men det är nu Basses blogg jag läser mest.

Var det nu månne dumt att medge det här? Ser framför mig finalisthörnet på Korjaamo den femte. Basse ler mot mig som den där katten i Alice i Underlandet medan Kakkakaffe kastar kakka och kaffe på mig, Malena stryper mig med ett änglasmycke av Efva Attling, Janina säger "ja när man föder barn som 20-åring försvinner ju magen också" och Magnus förhör mig på finskans objektsregler med ondskefullt gnistrande ögon.

Hujedamig.

Ett viktigt radioprogram

Min kollega Heidi Finnilä här gjort en superviktigt Granskat-program som du hittar här. Hon skrev också en utmärkt kolumn som finns här.

Det handlar om rasistiska påhopp på barn, bland annat finlandssvenska sådana. Vuxna människor som tycker det är befogat att läxa upp vilt främmande ungar bara för att dessa talar ett annat språk eller ser annorlunda ut. Det har hänt oss också, T sitter ju ofta och pladdrar med hög röst på bussen på klingande finlandssvenska och en gång fräste en gubbe det klassiska "Suomessa puhutaan suomea" åt henne. Hon log bara vänligt tillbaka för hon förstod inte vad han sa. Inte kan hon ju fatta att det finns folk som blir sura på henne bara för att hon talar svenska och inte har jag någon lust att förklara det heller. Okej, volymen brukar jag ibland försöka tona ner lite men aldrig språket. Hon har full rätt att kommunicera med sin syster och sin mor på sitt eget modersmål på ett allmänt färdmedel. Precis det samma skulle gälla om hon ville prata ryska, kinesiska eller swahili.

Om som Heidi också säger: knäppgökarna som tror att det är okej att behandla barn så här är ett kapitel för sig. Värre är alla de andra vuxna som inte lägger sig i när sådant här inträffar. När T råkade ut för en surgubbe var jag ju med och kunde säga ifrån, men det kommer jag ju inte alltid att vara.

Ska vi komma överens om att nästa gång nån dårfink angriper ett barn på en buss eller dylikt sitter vi inte kvar och låtsas som det regnar, utan vi gör nånting. Man behöver inte kavla upp ärmarma och börja slåss, men man kan markera att man står på barnets sida. Visa att man inte tycker att det den andra vuxna gör är okej.

Annars är vi bara små lortar. Vuxenlortar, men lortar i alla fall.

Kvällsjobb

Snopet. Jag utannonserade ju så spruttigt att jag skulle fira med tjo och tjim, bubbelbad och bubbel i glaset då den här bloggen passerade 100 000 visningar. Och det skedde i dag men nu är jag på jobb. På min ära, dålig planering.

Firar istället i studion med en keldasoppa, keso och en påse minimorötter. Tidigare i dag både powerwalkade jag och gjorde armhävningar. Olga brister snart i gråt av stolthet!

Men vetni, jag tror jag ska ta en liten whiskey när jag kommer hem i alla fall, fast det är mitt i natten. Det är ju inte varje dag man blir nominerad till bloggpris heller!

Finns hon i mänsklig storlek, tro?

Från BR-leksakers webbsida:

"Spela rollen som barnskötare med detta Barbie I Can Be-set! Tryck på spaken på Barbies rygg för att få henne att lyfta upp och gosa med bebisen. Sätt sedan bebisen i gungna som gungar på riktigt – tryck bara på knappen!"
Easypeasy. Barnaskötsel är busenkelt när man har en spak där bak. Öööh...

Lyft icke!

T: Mamma, vetduvad? En på lilla sidan på dagis har stött sitt nyckelhål så man får inte lyfta honom!
Jag: Menar du kanske nyckelben?
T: Jååå! Nyckelben.
Jag: Ajaj. Min kompis Hans-Åke stötte också sitt nyckelben när han körde omkull med sin cykel
T: Då måste du mamma komma ihåg att inte lyfta honom!
Jag: Ska försöka!

Oho! Sidubara!

Jag gör min djupaste hovnigning och tackar så väldigt för nomineringen. Bäst att börja skriva tacktal då för säkerhets skull. Annars kan det gå så här.

söndag 13 november 2011

Välkomna till min skrubb!

Nu när jag äntligen har fått en taklampa i min walk-in-closet passade jag på att röja upp i den. Skrubben var det roligaste att planera när vi byggde huset, arkitekten himlade med ögonen när jag tjatade på om den, men jag tänker bara bygga hus en gång i livet och då ska väl allt vara rätt från början! När man nu har chansen, liksom!

Här bor handväskorna. De är rätt många. Tapeten kommer från inreda.com. 

Har också en massa aftonväskor (en del vintage) som jag aldrig använder. Men de är så fina så de har fått paradplats i alla fall.Har en massa jeans också, fast jag sällan använder dem heller. Hm.

Och själva möblemanget kommer från - flämt! - Ikea. 

Valvöppning från Bauhaus.  Den fick jag också förklara ganska länge, arkitekten ville absolut rita in en skjutdörr i plexi. Nänänänänänä ropade jag moget. Tycker det är helt kul att se in i skrubben. Fast jag ska nog fixa ett vräkigt draperi till insidan, för det är inte alltid det är så här pass prydligt där inne...

Ett av årets bästa köp: snurrande örhängesställning från Urban Outfitters. Finns utrymme för några par ännu. Tur att det är bloggkryssning nästa vecka.
Och den här vemodiga figuren heter Nalle Boff. Vi har hängt ihop sen jag var 1,5 månader gammal. Han är numera accessoarvakt.