torsdag 25 september 2014

De tjocka barnen förpassas till webbutikens skamvrå

Jag slösurfar runt bland de stora klädkedjornas barnsortiment på nätet. Det börjar vara dags att skaffa lite nya höstkläder till ungarna, leggings som inte har hål på knäna och långärmade tröjor och sånt.

På H&M:s sida hittar jag en kategori som jag inte lagt märkte till förr, inte på barnavdelningen i alla fall. Generous Fit heter den. Jag klickar.

Det här är sortimentet H&M erbjuder flickor med så kallade generösa kroppar. Alltså knubbiga flickor. Jag tar mig friheten att vara lite mer plump med begreppen här eftersom jag var en sådan flicka själv. Tjock. Mullig. Trind. Fet. 

Den som är bekant med butikskedjans barnsortiment i övrigt ser ju nog kontrasten. Var är färgerna? Mönstren? Det roliga? Vad är det man försöker säga med de här plaggen, att de knubbiga barnen ska klä sig för att smälta in i väggen?

Barn i västvärlden blir allt fetare, och det är givetvis ett problem som vi bör ta itu med å det snaraste. Men att läxa upp de ungar som redan är knubbiga är inte rätt sätt enligt mig. Lär dem istället att älska och vara stolta över sig själva och sina kroppar. När barnen väl gör det är det en helt annan sak att börja diskutera kost och motion.

När jag var tolv var jag trind och glad. Att köpa kläder var en pärs, för jag rymdes inte i någonting på OneWay eller de några andra barnklädbutiker som fanns på den tiden (H&M, Lindex etc kom till Finland först några år senare). Jag fick helt enkelt gå till damavdelningen. Och det var ju lite pinsamt. 

Jag välkomnar alltså att kedjor som H&M erbjuder kläder också för de barn som inte kan slingra in i de stuprörsjeans och tighta toppar som omvärlden anser att barn av i dag ska bära. Men att enbart erbjuda kläder i murriga färger, undangömda i webbutikens skamvrå är inte heller rätt. 

H&M själva försöker förklara att Generous fit ingalunda är ett sortiment för tjocka barn, utan helt enkelt  en kategori kläder med lite vidare passform och möjlighet att till exempel justera midjemåttet på byxor. Det köper jag inte. I så fall skulle ju de flesta plagg i storlek 50 - 116 vara Genrerous fit. Och borde inte alla kläder för växande barn vara generöst tilltagna och möjliga att justera? Varför utgår man ifrån att de barn som kommer upp i typ storlek 128 som genom ett trollslag blir långa och smala? 

De stora kedjorna har ett enormt sortiment för barn, så varför inte inkludera variationen i basutbudet? En spinkig flicka och en knubbig flicka kommer knappast att kunna köpa samma topp i vuxen ålder heller. Låt alla pröva sig fram och hitta plaggen som passar på samma villkor. 

På damavdelningen heter motsvarande utbud alltid någonting prutthurtigt som XLNT och Generous. Ofta klämmer man in just de exellenta klädstängerna under en rulltrappa eller i en knut bortom underkläderna.  Skamvråtänket slår igenom också i affärerna. (Här ska dock till exempel Gina Tricot och brittiska M&S ha en eloge, för att de erbjuder så gott som hela sortimentet också i större storlekar och har plaggen i butik och inte bara på nätet.)

När man nu äntligen tack vare Lady Dahmer och andra träffsäkra debattörer börjar få upp ögonen för fat shaming borde de som säljer kläder för barn vara de första att ta sitt ansvar. 



onsdag 24 september 2014

Dagens tråkigaste blogginlägg

Sluta läsa, det är inte värt det. Iväg. Sjas. 

Jag har ögoninflammation och är ungefär lika skarpsynt som en fladdermus i Sahara. Irrar omkring här hemma och drämmer tån i olika föremål. Skriver detta med näsan cirka tre centimeter från skärmen. Den blir så immig av min snuviga andedräkt (kan bara andas genom munnen, se) så jag måste ta pauser och torka av den. Skärmen alltså. Och näsan. 

Torkpaus. 

Nu fortsätter vi. Fast varför du fortfarande läser är ett mysterium. Sluta. Ingenting att hämta här. 

Jag åt just världens tråkigaste lunch. Jag hittade den i frysen och tror att det var en makaronilåda. Sen försökte jag titta på Lyxfällan men var geoblockad.

Torkpaus. 

Nu ska jag kissa. Sedan ska jag sova. Sen ska jag vakna och fortsätta drämma tån i saker. 

Jag sa ju att du borde ha slutat läsa redan på första raden. Ingen tar mig på allvar. Snörvel. 

söndag 21 september 2014

Höstkoma

Ont i halsen, ont i nacken, ont i själen.

Orkar inte träna, orkar inte städa, men inget tålamod för att vila heller.

Snäser åt barn, väser åt man, gömmer sig i tvättstuga och skäms.

Degig kropp, glåmig hy, geggigt sinnelag.

Vitaminbrist, energibrist, inspirationsbrist.

Höst. Det går trögt just nu.


onsdag 17 september 2014

Så vacker att jag knappt står ut med mig själv!

Jajamen. Om kvällarna brukar jag läsa ett Harry Potter-kapitel för T. Under tiden brukar hon göra frisyrer på mig. Ikväll var det rysligt spännande, med Quidditch-final och grejer. Så spännande, de facto, att hon flätade hårdare och hårdare, det blev rätt smärtsamt mot slutet. Men resultatet går inte av för hackor. Mycket klädsamt. Jag känner mig 30 år yngre.

måndag 15 september 2014

En svart dag

Det blev igen en kolsvart dag för finlandssvenska journalister. Nu är det Yles tur att samarbetsförhandla. På svenska sidan ska 170 fastanställda förhandla och 15 få kicken.

Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?

Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.

Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.

Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.

Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.

Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.

All dolled up, nowhere to go

Mysigt att inleda veckan med magbobba. Hoppades att den skulle ge med sig av sig själv, och gjorde mig i ordning för en arbetsdag. Men nä, det är inte speciellt schysst att åka till jobbet och riskera att smitta ner kollegerna. Så här sitter jag och undrar vad jag ska hitta på med min dag. Huset är tyst och underligt när man är ensam hemma.


tisdag 9 september 2014

Min Downton Abbey-dagdröm

Den här månaden har jag missat allt. Att Jonas bokat in möten om kvällarna och därmed inte hinner hämta ungarna, att jag borde ha anmält barnen till diverse klubbar, att jag borde ha skaffat födelsedagspresenter till halvt främmande barn som bjudit in döttrarna på sina kalas. Oh well. Min dagdröm resulterade i en  en kolumn. Visst vore detta underbart? 




måndag 8 september 2014

God måndag

Vi missade bussen men kom på att vi kunde fördriva tiden så här.

söndag 7 september 2014

52 veckor av cocktails

Den som följer mig på instagram har kanske märkt att jag bullar upp med cocktails varje lördag. Det här var en fix idé som jag fick för något år sedan då jag tyckte det var lite skämmigt att ha så usel koll på klassiska drinkar. Samtidigt tycker jag det är någonting oerhört elegant och tidlöst att världsvant sitta och smutta på en Old Fashioned eller Gimlet.

Så det vara bara att sätta igång då. På ett år har vi hunnit testa cirka 40 olika cocktails. Jag har fått många frågor om det hela, bland annat "blir det inte sjukt dyrt att ha alla möjliga ingredienser där hemma?" Svaret är nej, inte egentligen. Jag började med att skaffa en flaska gin, och den klarade vi oss med i flera veckor. Sedan har jag plockat med mig vodka, rom och tequila i taxfreebutiker på resor. Resten kan man köpa i vanliga matbutiker. Klart att det kostar lite, men hemma-cocktails är ju oerhört mycket förmånligare än bar-cocktails så det här känns som en ganska prisvärd fritidssysselsättning.


Det här är det man behöver för att komma igång:

- En shaker. Finns i alla prisklasser, jag har svårt att tro att drinkarna skulle bli märkbart godare i en 200  euros shaker än i en 12-euros.

- Ett drinkmått. Mitt är timglasformat så man kan mäta 2 cl på ena sidan och 4 cl på andra. Behändigt.

- Glas. De spröda glas jag ärvde av min mormor har varit i hårdanvändning detta år. Det passar bra, för min mommo skulle ha rådiggat cocktail hour-konceptet. De enda nya glas jag skaffat är martiniglas. En bra investering för de kan extraknäcka som dessertskålar om man vill vara lite posh.

- Starksprit. Jag rekommenderar att man börjar med att skaffa Gin eller Vodka. De är basen i oändligt många cocktails.

- Mixers. Ginger Ale, Ginger Beer, Sodavatten, Lemonad, Coca Cola. Schweppes varianter kan man ju köpa så gott som överallt, men glädjande nog har man börjat sälja lite andra versioner också, Barr's och Fentiman's bland annat. Ginger Beer har blivit min favorit, den har en rivighet i smaken som blir en fräsch kontrast mot sötman.

- Is. Jag brukar vara oekologisk och använda plastpåsvarianten istället för isformar. Det är behändigt att frysa ner mini-isbitar som fungerar lika bra som krossad is.

- Citrusfrukter, oliver, kocktailkörsbär, mynta. 

Nästa steg är att skaffa

- Sockerlag och smaksättare. På Alko kan man köpa rubinröd Grenadine och klarblå Curacao. Båda är alkoholfria och kostar ungefär en femma. I övrigt är smaksirapsutbudet ganska klent i Finland, åtminstone för privatpersoner. Men jag brukar tillreda egen sockerlag genom att låta 1 dl vatten och 1 dl sjuda på spisen till sockret smultit. Det jag inte använder genast brukar jag ha i en liten flaska i kylen. Den håller i upp till två veckor, sedan möglar den.

- Citruspress. Gör ju det hela lite prydligare, men det går faktiskt rätt bra att skära frukterna i klyftor och pressa saften ur den för hand.

- Likörer. Cointreau är kanske den jag använder mest.

- Iskross. Vi köpte vår på Lagerhaus för länge sedan.

Eftersom det var ettårsjubileum igår ville jag tillreda de drinkar som blivit våra favoriter under året. Vi var inte överens alls, så det blev till att blanda fyra olika (hick!)

Dirty Martini, J:s favorit

Du behöver London Dry Gin, Torr Vermouth (Martini) och en burk oliver.

Skaka 6 cl gin, 2 cl vermouth och 1 cl saltlake från olivburken över is. Sila ner i ett martiniglas (gärna kylt, några minuter i frysen räcker) och garnera med oliver.


Det här blir en väldigt torr och saltig cocktail. Men den är lysande som aptitretare när man är hungrig och inte vill ha en söt drink.


Salty Dog, gemensam favorit

Du behöver strösocker, salt, en limeklyfta, vodka och grapefruktjuice.

Lägg 1 tsk salt och 1 tsk socker på en tallrik. Gnid in glasets kant med limeklyftan och vrid sedan om glaskanten i salt/socker-blandningen. Fyll glaset med krossad is och häll över 4 cl vodka. Fyll sedan glaset med grapefruktjuice. 

Vi hade inget strösocker så jag använde råsocker. Ingen större skillnad i smak, men tanken är ju att glaskanten ska vara kritvitt frostig, nu blev den brun istället. 

Det här är en otroligt fräsh och enkel drink. Det är egentligen sockret och saltet som är hela poängen, så det går bra att göra en svagare variant också. Bra alternativ till bål på fester, eftersom det går snabbt att fixa flera drinkar på en gång.

Moskow Mule, min favorit 

Du behöver Vodka, Ginger Beer och lime.

Skaka 4 cl vodka och 2 cl pressad lime över is. Fyll glaset till hälften med is och häll blandningen över. Fyll sedan glaset med ingefärsöl. Garnera med en limeskiva.

Också en superfräsh och läskande drink. Jag föredrar Ginger Beer framom Ginger Ale eftersom jag tycker ale blir för sött. Byter du ut vodkan mot gin heter drinken Delft Donkey, nästan lika god.

Daisy, min favorit

Du behöver: Gin, grenadine, citron, sockerlag, sodavatten.
Skaka 6 cl gin, 1 cl pressad citron, 1 tsk sockerlag och ett stänk grenadine över is. Sila ner i ett glas och fyll på med soda (eller mineralvatten). Garnera med en apelsinskiva (jag hade inga apelsiner så det fick bli citron)

En lite sötare cocktail. Passar bäst på sommaren. Den här går också bra att göra svagare, mera soda och mindre vodka.


Detta var favoriterna år 2013/2014. Har blivit en del floppar också förstås. Bland annat har jag insett att chmpagnecocktails inte alls blir lika goda som bara champagne. Creme de menthe är en förfärlig likör som smakar munskölj, men den är fräckt illgrön så den får agera prydnad.

Men vi fortsätter, nästa lördag blir det väl aktuellt att testa någonting helt nytt igen.

onsdag 3 september 2014

Älska din kropp-medleyn som slog slint

När jag hörde Meghan Trainors All about that bass första gången blev jag blixtförälskad. Vilken röst, vilket roligt sound, vilket toppenbudskap. Snappade ju i all hast bara upp valda delar, bland annat "I'm bringing booty back" och "Every inch of you is perfect from the bottom to the top". Jee!

Nästa gång snappade jag upp grejer som gjorde mig mer tveksam. Främst:

Yeah my mama she told me don't worry about your size
She says "Boys like a little more booty to hold at night"

Gee, tack mamma. Nu känns det bättre! Nu vet jag att det liksom finns en mening med min booty. Låter  i och för sig ganska obekvämt att ha en karl som ligger och håller i bootyn om nätterna, men jag får väl anpassa mig. 

En annan rad:

I got that boom boom that all the boys chase

Jag vet inte riktigt vad boom boom är för någonting, men jag är glad att jag tycks sakna det för jag vill inte alls bli jagad av alla pojkar. Låter besvärligt och lite skrämmande. 

I got all the right junk in all the right places

Det var knepigt. För jag har på känn att till exempel magkorvar inte är junk på rätt ställe. Inte gäddhäng heller. Eller dubbelhaka. Det finns tydligen rätt sätt att vara mullig på och fel sätt att vara mullig på. Rätt sätt är att ha boobs och booty men ändå en tydlig midja. Nu tror jag förresten jag kom på vad Boom boom är!



Kollade härefter upp videon och blev paff av flera orsaker. För det första hade jag ju fått för mig att Meghan var en ganska stor kvinna, på basis av texten. Men det är hon inte. Hon är mittimellanstor.  Och det är väl en lika ypperlig kroppsvariant som alla andra, men ska hon nu verkligen, likt Molly Sandén, utropas till språkrör för alla mulliga utan att vara nämnvärt mullig själv? 

I videon figurerar också en "skinny bitch" som ska personifiera de vridna skönhetsidealen. Så det gick inte att jubla över att mulliga kroppar är härliga utan att trampa ner de benigare systrarna.

Det finns bara en överviktig person i videon och han är man. En härlig sprattelgubbe till man, som dansar loss för fulla muggar och skakar på fläsket. Tänk vad kul om en kvinna hade fått göra det samma. 

Jag länner mig lurad. Det här var ett fult trick. Här släpper man ut en rolig och medryckande hitlåt med en spännande ny artist, och så var det egentligen kroppshets i pastellförpackning.

Skriv om texten Meghan och kör hårt! För din röst förblir det coolaste jag hört i år. 

This Fall. Ranninen. Frantz. The Battle of the Century.


Var med i Studio Hbl i dag och diskuterade flödesradio med Tua Ranninen och Andrea Svanbäck. Det var ju hur trevligt som helst! Jag och Tua var ju inte ense om speciellt mycket, men jag tycker det blev en bra och respektfull diskussion.

Här finns klippet. 

tisdag 2 september 2014

Och plötsligt förvandlas jag till klassens värsting!

Det händer någonting förskräckligt med mig vid varje föräldramöte. De första femton minuterna är jag normal. Jag ler uppmuntrande mot alla i personalen när de i tur och ordning stiger upp, tveksamt grabbar mikrofonen och presenterar sig. Jag lyssnar intresserat på föreståndarens redogörelser, nickar instämmande och är på alla sätt en helt vanlig mamma.

Men efter en stund börjar metamorfosen. Jag åker ner i sätet. Min hållning blir krum som en femtonårig röksugen gosses. Min blick blir immig, min haka ramlar ner på bröstet. Mina ben åker isär och armarna släpar gorilla-aktigt i golvet.



Jag har förvandlats till klassens värsting! Från prydlig Esbo-mamma till Judd Nelson på bara några sekunder!

Det måste vara skolmiljön som gör detta, men det underliga är att jag var allt annat än en värsting när jag själv gick i skolan! Jag var väl någonting i gränslandet mellan Hermione och Tjorven.

Mötet fortsätter. Specialläraren insisterar på att hålla sitt vanliga anförande om hur viktigt det är att barnen får ett gott svenskt språk. Som vanligt kör hon tvärsäkert över allt vad mångkulturalitet heter, och predikar hurtigt om vikten av Muminböcker och finlandssvenska tv-program.

- Ööööööööh, stönar värstingen passivaggressivt längst bak i salen, himlar med ögonen och försöker få ögonkontakt med en annan värsting. Men tyvärr, de andra är fortfarande helt normala.

- Nu har vi ännu en timme och fyra minuter på oss! förkunnar föreståndaren glatt. Några frågor?

Värstingen ett ärende. Värstingen vill klaga på att det finns så knapphändigt med information på skolans webbsida. Om viktiga datum och så.

- Du var tydligen inte på mötet den 4 juni! svarar föreståndaren vänligt.

Värstingen blir frustrerad. Värstingen var visst på mötet, men hade fullt upp med att vara värsting, stånka och himla med ögonen och sånt. Värstingen skrev inte upp alla datum.

- Ja och så stod ju allt på blanketten ni fick för en tid sedan!

Värstingen minns inget sådant papper. Värstingen tappade säkert bort det. Värstingen skäms och muttrar att allting ändå borde finnas på nätet. Ingen bryr sig om värstingen längre, nu ska det göras grupparbete.

Värstingen funderar på att stiga upp på bordet och tända en joint. Men någonstans där inne hörs Hermiones stränga röst.

- Seriöst! Ska du hålla på så här också sen i den lilla gruppen med alla normala föräldrar? Skitkul för S att hennes mamma beter sig som en grobian.

Dags att skärpa sig. De-aktivera Värsting, aktivera Hermione. Grupparbetet blir dessutom riktigt trevligt.

Men eftismötet får J gå på. Han är mera sansad än jag. Förvandlas knappast till Molly Ringwald en en kvart.