Tankar om skönhetsingrepp (eller en dialog med min mage)

Nej, jag tänker inte skriva om bröst, det ämnet har behandlats utförligt i finlandssvenska bloggar den senaste veckan. Dessutom är brösten ingenting jag har issues med, så jag tycker inte jag ska uttala mig. Men jag har ju andra saker i mitt utseende som jag grubblar över.

Magen till exempel! Den vägrar bli mindre. Jag borde ju inte klaga på den, men den rackaren vägrar samarbeta när jag gör plankor och äter rågbröd och försöker ge den små pep talks. Kom igen nu, säger jag, du är helt okej men kunde du inte dra ihop dig så vi ryms i vanliga byxor?

Nej, säger magen. Jag har gjort mitt. Jag höll mig platt så länge att du kunde strutta runt i napapaita i tonåren. Jag har fixat två finafina ungar också. Jag har ansträngt mig lite extra, så frun är varken gluten- eller laktosintolerant, att varsågod bara. Nu tänker jag relaxa. Korva till mig, vara härligt dallrig och ha det skönt.

Envis jäkel, min mage.

Saken är ju att man borde kunde påverka sin magstorlek genom envis träning och strikt kost. Och här är det knasiga att ingen skulle klaga om jag flyttade in på gymet och arbetade bort magen den vägen. Tvärtom, då skulle jag kanske rent av hyllas.

Om jag däremot gick till doktorn och bad hen plocka fram fettsugen skulle det vara en annan sak. Då skulle jag antagligen hålla ganska tyst om det jag gjort. Kanske låtsas att min platta mage var ett resultat av en strikt träningsregim.

Och är inte det ganska skumt, egentligen? Att två olika sätt att uppnå samma resultat värderas olika? En fettsugning är dyr, men ett gymkort är inte precis gratis heller.

Nåjo, mina napapaitadagar är ju över, så magen får dallra på. Men om jag hade råd och mod skulle jag nog eventuellt gå på en konsultation på klinik. Yes really. För den stör mig. Kläder sitter konstigt och spanx är obekvämt.

När jag huxflux blev skallig för några år sedan och insåg hur absurt dyra peruker var gick mina tankar i lite samma banor. Att enklast skulle det ju vara att gilla läget, bli en nöjd skallig kvinna. För rent prismässigt är faktiskt peruker att jämföra med skönhetsingrepp. Silikonbröst håller ju dessutom (förhoppningsvis) längre än en peruk.

Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte vänja mig vid skalligheten, varje gång jag såg mig själv i spegel hoppade jag till och undrade vad det var för en märklig figur och vad den gjorde i mitt hem. Jag var obekväm, helt enkelt. I peruk var jag också obekväm, men det var ändå aningen bättre. Jag provade mig fram.

Samtidigt tycker jag att andra skalliga kvinnor är hur snygga som helst! Snyggare än välsvarvade Victoria's Secret-modeller med svallande extensions. Jag önskade verkligen att jag skulle bli du med den nya frisyren, men till sist gav jag upp. Och peruken var nog allra mest för mig själv. För att jag skulle få känna mig bättre. Jag hade ju berättat åt hela världen om min skallighet, så det var inte fråga om att jag ville dölja någonting. Jag tror rent av att jag skulle ha burit peruk på en öde ö.

Nu växte ju mitt hår ut igen efter några år, men ibland undrar jag om jag hade slopat peruken ifall alopecian hållit i sig. Eventuellt.

Jag vet inte om det är ytligt att ta till dyra hjälpmedel för att bli till freds med sitt utseende. Kanske är det det. Jag ska inte uttala mig för någon annans räkning.

Borde jag försöka komma fram till någon sorts sensmoral? Öööh. Kanske så här: Låtom oss alla göra vårt yttersta för att älska oss själva! Och så får alla själva avgöra hur vi vill åtgärda de där bitarna som är svårast att älska.

Kalaskul

Jag har ett lite ambivalent förhållande till att ordna barnkalas. På förhand vojar jag mig, glömmer skicka ut inbjudningar och känner stressflammorna krypa upp på halsen varje gång födelsedagsbarnet ställer frågan "nääär ska vi ha mitt kalas?"

Men sen när det gäller är det ju himla kul! Roligt att pynta, kanske baka någonting om man orkar. Fixa någon sorts metepåsar och blanda lite blandsaft. Göra det hela så komplicerat som man ids. 

Sedan tumlar åtta finklädda unga damer med vild uppsyn och vackra paket in i tamburen och så är det rajtantajtan i 90 minuter och så är det klart. 

Vi firade Selma 7 år i dag, och det blev riktigt lyckat. Ingen kräktes, ingen slog sig, alla verkade trivas, ingen grät och alla blev sura när föräldrarna dök upp och det var dags att åka hem. Det är ett ganska bra betyg.

 Somliga steg upp tidigt och började blåsa ballonger.

 Min erfarenhet är att tårta aldrig går åt på barnkalas. Glass, chips och Fanipala funkar bättre. Men nu fjäskade jag till det och bakade en tårta. Den blev rätt god! Utformningen sköttes av döttrarna.

 När vi anstränger oss lite kan vi faktiskt ha det riktigt fint här hemma! Som en FamilyLiving-familj.

The tårta. Receptet hittade jag här. Bra variant när födelsedagsbarnet varken gillar frukt eller sylt i tårtan. 

Har inte satt foten utanför dörren i dag. Men hey, man kan inte vara på huslig och hurtig på en och samma dag! 

Jag, jag, jag - en debutants egomani

När man skriver en bok händer någonting ganska oväntat. Man förvandlas till en självcentrerad skit. Obs, denna metamorfos har jag aldrig egentligen noterat hos någon annan, bara hos mig själv. Men människor som varit i samma situation bekräftar att detta är det vanliga mönstret.

Så länge man sitter i sin skrivlya (köket i mitt fall) och pillrar på tangetbordet är allt ganska lugnt. Ibland blir det bra, ibland dåligt, man skriver om, man skriver till, man kokar en kopp kaffe och backar lite i texten och fortsätter. Under den här perioden har jag inte en enda gång utsatt min familj för högläsning ur manuskriptet eller krävt att få bolla existentiella frågor med maken (vi diskuterade lite huruvida man dör av att dricka tre teskedar kokain, men det tror jag främst han såg som uppfriskande omväxling från "vem hämtar barnen imorgon"-dialogerna)

Men nu är manuset, inskickat, antaget och publiceringsdatum är fastslaget till hösten. Och jag har blivit odräglig.

Mamma ringer.
- Jo hejsan, jag undrade om veckoslu...
Hon blir bryskt avbruten av mig
- Jag kan verkligen inte tåla när man blir placerad i fack! Så irriterande! Är jag mera Läckberg eller Kepler? Jag är min EGEN! Jag vill nå ut med min egen genre, är det för mycket begärt???
- Jo. Nä. Vilken tid börjar simskolan nu igen?

Maken tassar förbi här hemma.
- Vill du ha en kopp te?
- Jag kan bara inte bestämma mig för vilken visuell profil mitt personliga varumärke ska ha! Trenchcoat - är det för stereotypt? Läppstift absolut, visst! Och så gärna någon politiskt korrekt pose, som Genusfotografen skulle godkänna...
- Chai eller ingefära?

Ja, ni ser. Totalt egomani. Och det lär bara ska bli värre när boken väl publiceras. Om den recenseras någonstans är det ju skitläskigt. Om inte är det ju genant! Var den så ointressant?

Från att ha varit en relativt normal människa förvandlas man alltså till Författaren. En person med formidabelt storhetsvansinne. Klart att universum kretsar kring Författaren och de 176 sidor Författaren skrivit på sin MacBook. Vad kunde rimligtvivis vara intressantare än det?

Mera etablerade författare ska ju dessutom närvara på bokmässor och bokjippon, ha signingar i bokbutiker och sådant (tror inte jag som debutant behöver oroa mig för den biten riktigt ännu) och verkligen ställa sig själva i fokus. Många gör det otroligt snyggt, är ödmjuka och trygga i sig själva samtidigt. De är säkert sådana som har arbetat bort rookie-egomanin.

Mina källor hävdar att detta tillstånd avtar en tid efter att boken getts ut. Men innan man blir normal igen kommer en krasch. Deras beskrivningar låter nästan som nån sorts förlossningsdepression. När föreställning och verklighet inte riktigt sammanfaller. Då blir man den Den Deprimerade Författaren Som Dricker För Mycket Whiskey.

Så jag ber redan nu alla i min närhet om ursäkt. Jag kommer tydligen att vara olidlig i år. Men om tidtabellen håller är jag mig lik igen i januari 2017.

Ålderdomen och lightprodukterna

För några år sedan slutade jag väga mig. Jag insåg att mitt förhållande till vågen var osunt, att jag tog den dagliga lilla digitala siffran på displayen på golvet som ett facit för hur lyckad jag var.

Hade jag gått ner var jag glad - fastän det berodde på att jag legat däckad med en magbobba i flera dygn. Visade den för mycket kände jag mig misslyckad. Och varje dag satte jag ner en ansenlig del av min dyrbara tid på att tänka "ack om jag blott vägde 10 kg mindre".

Löjligt. Så jag slutade väga mig.

Att se andra hälsorelaterade siffror är mycket intressantare. Jag har alltid haft fina blodvärden. Bra kolesterol, lagom hemoglobin, lagom blodtryck etc. Det har jag känt mig lite mallig för. Fram tills nu.

Min senaste blodbild var inte alls så bra! Det dåliga kolesterolet var högt, blodtrycket högt och blodsockret högt! En ganska radikal förändring på fem år.

Det märkliga är att jag nog aldrig har levt så hälsosamt som under just dessa fem år. Regelbunden träning, rimlig alkoholkonsumtion, socker bara på veckoslut osv. Till skillnad från studieåren då jag festade varje vecka, främst levde på pizza och bulla, sov någon timme per natt för att hinna med både studier och jobb och aldrig tränade. Då hade jag minsann värden som en atlet!

Vad beror detta på? Tja, ålderdomen. Nu är jag ju då bara 35 år så jag balanserar nu inte riktigt på gravens brant ännu. Men helt tydligt har jag passerat vändpunkten.  Nu går inte längre att leva lite hipp som happ och lita på att kroppen klarar sig.

Sockret är ett mysterium, för jag äter verkligen inte mycket socker. Ingenting i veckorna, faktiskt. Bakar kanske någonting på veckosluten ibland, men that's it. Inget socker i kaffet, inga efterrätter på lunchen, ingen choko framåt eftermiddagen. Hälsovårdaren misstänkte att det var någon tillfällig rubbning så vi ska kolla upp det på nytt senare i vår.

Gällande kolesterolet har jag dock en teori. Det är länge sedan jag följt någon regelrätt diet, men när Atkins, GI och LCHF rullade in i stan för några år sedan anammade jag ett budskap, som blivit kvar sedan dess: undvik lightprodukter.

Creme Fraiche, smetana och fet yoghurt mättar bättre, hette det. Gud vet vad lightprodukterna egentligen innehåller. Nej, unna dig en fet ost och ät en skiva istället för tre. Fettet är inte boven.

Det var ju et trevligt budskap, så klart jag tog till mig det. Ja, inte har jag ju suttit och slevat  mig smetana dagligen förstås, men de gånger vi ätit mat innehållande mjölkprodukter har vi ofta använt den fetaste sorten.

Varningsklockorna borde ha ringt, lite som när folk glädjestrålande delar länkar med rubriken "Rödvin/choklad får dig att leva längre". Det är säkert sant, OM man håller sig till väldigt små mängder och aldrig någonsin överkonsumerar.

En annan bov är äggen. Jag har ätit massvis med ägg under dessa fem år. Ekologiska, givetvis. Bra proteiner, Omega-3 mättar, smakar gott och gör gott har jag tänkt.

Och nu står jag här med min mommo-kolesterol och känner mig snopen. Ägg finns på den förbjudna listan.

Så nu har jag sadlat om igen. Hejdå ägg! Vi ses på veckoslutet! Tjenare 2-procentig yoghurt. Boing på dig också, gummiost med låg fetthalt. Se där, osockrad mandelmjölk, trevligt att träffas.

Nej tyvärr Chia, du är fortfarande för slimy.

Tammetusan! Nu ska boken bli klar!

Att jag har skrivit en bok har jag ju nämnt i bloggen tidigare. Nu är jag lite osäker på om jag här berättat vad som hände sedan.

Jo, den antogs! Den kommer att ges ut på riktigt så småningom (antingen i höst eller nästa vår). Hur häftigt som helst.

Men för att detta ska ske måste jag ju färdigställa den. Det är inget jättelikt arbete kvar, en hel del stav- och språkfel spökar ju ännu på de 171 sidorna. Förlaget (eller ja, inte Förlaget-förlaget, utan S&S-förlaget) hade en del förslag på sådant som borde göras tydligare/utförligare/kortare. Det stora arbetet är liksom gjort, men utan den här slutspurten blir det ingenting.

Så nu har jag tagit semester i tre dagar i hopp om att kunna göra en grundlig genomgång och skicka in en uppdaterad version till redaktören.

Men jisses så tröskeln är hög att dyka in i texten igen. Vill liksom bara bli av med det här manuset och skriva på någonting nytt istället!

Dessutom handlar den ju om en ö i skärgården mitt i sommaren. Måste kolla på fotografier för att komma i rätt mode...

Stark och vig!

Ondgjorde mig ju i måndags över den fysiska 35-årsgranskning jag skulle utsätta mig själv för. Under dagen blev jag bara ängsligare eftersom det visade sig att mer eller mindre alla jämåriga kolleger helt enkelt låtit bli att delta i en sådan prövning. "Varför skulle man det?" skrockade de beskäftigt, och jag blev bara vitare i trynet.

Men jag tassade alla fall iväg till fysioterapeuten i mina käcka nya multifärgade träningsbyxor.

Och jag var ju fullständigt lysande! Böjde mig lydigt i konstiga vinklar. Gjorde femtio djupa knäböj, låg och spände i egendomliga statiska ställningar i fyra minuter, lyfte hantlar mångamånga gånger och hade mig.

Och fatta - hon tyckte jag var duktig! Långt över medel på nästan alla punkter! "Stark och vig, fortsätt på samma sätt" var hennes slutsats!

Är förstås lättad men också imponerad av att ett års ganska klumpiga yogande har gett resultat, för ingen har någonsin tidigare haft anledning att kalla mig vig.

Märkligt nog var jag abnormalt vig då det gällde att vrida på nacken! Alltså som en uggla! Är nu väldigt taggad att utveckla denna oväntade talang till ett party trick!

Om jag övar lite kanske jag kan vända huvudet hela vägen runt, som Meryl Streep i Death becomes her. Mycket användbart i kollektivtrafiken om den som sitter bakom mig  talar högt i mobilen. Utan att röra på axlarna vänder jag mig om och blänger argt... Ska börja träna omedelbart!

Ebba von Sydow och svastikatröjan

Har upptäckt en ny podcast: Säker stil med Ebba von Sydow och Emilia de Poret.

I like! För en gångs skull behandlas mode på ett både sakligt och humoristiskt sätt. Man ber inte om ursäkt för att man pratar om "ytligheter", utan kör kunnigt på, samtidigt som diskussionen är lättsam och underhållande. Bekväm personkemi mellan Ebba och Emilia, och om inte hela lyssnarkåren klafsar runt i randig blus och trenchcoat i april har något gått fel.

(Bild lånad från http://emiliadeporet.elle.se)

Men lite förvirring uppstod när damerna i ett färskt avsnitt vid namn Tårar i champagnen förde följande diskussion:

Ebba: Jag hade på mig ett par jättesnygga reafyndade svarta vida byxor från Filippa K och en svastikatröja...

Emilia (förtjust): Åh, jag tror jag vet vilken du menar!

Öh? Är nazi-piffig det senaste?

(Nu var det ju då helt enkelt en "svart stickad tröja" Ebba bar, men ibland hör man så tokigt...)

Fitnessfasa

Jag är rädd! Panikslagen! Benägen att gömma mig under skrivbordet till år 2045 då jag kanske får gå i pension.

Min arbetsgivare erbjuder oss anställda att med jämna mellanrum gå på åldersgranskning, och eftersom jag fyllde 35 i höstas fick jag inbjudan. Det var inte så kul. Det visade sig bland annat att jag hade högt kolesterol, blodtryck och blodsocker. Ålderdomen, ålderdomen. Farväl smetana, goddag kevytlevite.

Men det blir värre: i granskningen ingår också en session med fysioterapeut. Terpeuten i fråga är smal som en pinne, spänstig som en rotting och stark som en oxe. Dessutom har jag hört rykten om att hon är brutalt ärlig. Jag som skulle behöva lite lull lull och "Nämen vad duktig du är som yogar nästan VARJE måndag".

I klorna på denna kvinna kommer jag att vara denna eftermiddag. Jag ser framför mig att hon kommer att nypa mig i magkorvarna och tvinga mig trampa motionscykel till jag läcker ur alla kroppshåligheter. Att hon kommer att ge mig ett intyg och stämpla det med ett rött "Fläskfjant". Och skratta ondskefullt.

Eller så kanske hon är pushande, hygglig och inspirerande.

Men det vågar jag inte tro på.

Ojojojojojojoj...

Julen slut, bäres ut

Jag är alltid lika tudelad när jag städar undan julen. Nu är det slut på myset och glittret. Framför oss har vi flera månader av mörker och kyla. Inget kul händer före påsk.

Samtidigt är det ganska fräscht. Pyntet börjar vara ganska dammigt och alla tomtar känns plottriga. 

Inredningstidningarna inspirerar till ett liv i pastell. Blombutikerna tar in primulor och tulpaner. Rieslingtanden börjar värka fast snön yr där ute. 

Äh. Nu kör vi vår, tycker jag.

Evolution of Baksida

Hittade en ask. Inte direkt Pandoras ask, men nästan. Samtliga dagis- och skolporträtt som tagits av mig. Det är länge sedan jag sett de här bilderna så det var riktigt intressant. Speciellt fascinerande är att jag minns nästan alla fototillfällen och vad jag tänkte när mapparna med bilder delades ut i klassen och man fick se årets porträtt. Det var ju trots allt en big deal, visst fotograferades jag på resor och fester och sånt också, men skolfotots status var en helt annan än i dag. Fotona skulle sättas i ram och ges i julklapp till släktingar. Man skulle byta tarrafoton med vännerna. Bilderna hängde med hela året, så det var viktigt att de blev bra.

Let's see.

 Happy clappy, dagis är bra. Måste vara 4-5 år här. Mitt enda bekymmer är att det finns en söm i den blåröda velourklänningen som sticks.

 Ännu dagis. Fotografen larvar sig. Bestämmer mig för att vägra le. Men känner mig väldigt mogen i polo.

 Så börjar skolan. För att markera att jag är stor låter jag pannluggen växa ut. Min turkosa Musse Pigg-tröja har jag på mig så mycket som möjligt. Har vårtor på händerna så de stora barnen vill inte hålla mig i handen när vi dansar ringlekar på julfesten. En dag trillar de av! Vårtorna alltså. Otroligt!

 Fast pannlugg var kanske inte så dumt trots allt... Jag vet! En sådan här tunn variant blir en kompromiss! Tröjan var från pojkavdelningen, säg inte åt nån! Bra bild, tyckte jag. Saklig.

 Chips är gott. Grillitassut är gott. Jaffa är gott. Jag är enda barnet i släkten, skäms bort och mår toppen. Vet att jag är lite trind men det är inte så farligt, fast fyrorna ibland säger att jag är tjock. Mommo har stickat tröjan. Jag fattar inte riktigt att uppskatta det.

 Jag går på fyran! Fyrorna är störst i skolan! Vi är tuffa! Vi får vara uppe länge om kvällarna! Vi får se Ewokfilmerna och Varuhuset! Ingen vågar reta oss. Det är bara att slappna av och flina upp sig. Mitt självförtroende är på topp, jag får spela huvudrollen på julfesten och sjunga på vårfesten. Ska skriva en bok och bli berömd.

 Femman, ny skola. Inget vidare. "När ska du få tandställning" frågar en flicka jag beundrar. Bestämmer mig för att aldrig le med munnen öppen igen. Skolhälsovårdaren bekräftar att jag är tjock och borde banta. Jag inser att jag måste börja fundera på den här med utseende. Man kan ju inte gå omkring och se ut hursomhelst.

 Bort med pannluggen, nu ska det vara bubbla. En del kör med bägge, jag vill bara ha bubbla. Man får arbeta en stund, men sedan är den så här hög och fin. "Det är fint med den där frisyren, den gör att ansiktet blir smalare" säger mommo och menar förstås bara väl. Men bekräftar omedvetet det jag har misstänkt; att jag har ett oerhört runt ansikte. Bantar. Rätt nöjd med den här bilden, man blir slank av mörka färger, det säger alla.

 Shit. Högstadiet. Den här bilden tas ganska tidigt under läsåret och jag är ännu ivrig. Det är ju häftigt med en skola där det finns ett riktigt skelett i ett skåp, en hushållssal och ett gym! Niorna röker vid idrottsplanen och i slöjdsalen finns en bandsåg där en del sågat av sina fingrar. Det är allvar nu. Ett nytt material har dykt upp i affärerna: fleece. Sover med skumgummipapiljotter före fotograferingen, men borstar ut lockarna så aggressivt att det blir ganska burrigt. Har lärt mig att le i en viss vinkel så att det inte syns hur sneda mina tänder är. Tycker först att bilden blev bra, men senare skäms jag för den. Man ska inte flina i högstadiet. Man ska vara cool.

Det var bättre, börjar få bukt på coolheten. Dessutom börjat arbeta med en egen stil. Den här jättestora polotrjan från nya butiken KappAhl är en favorit, helst i kombination med grova kängor och ankellång skruttkjol (man ska vrida den till en korv när man tvättat den). Svart är bra. Man ser lite mystisk ut, och så blir man slank. Om jag fick välja skulle jag se ut som Winona Ryder i Dracula. Synd att jag är så tjock.

 Nian. Jag hatar högstadiet med innerlig hetta, men nu är man i alla fall äldst igen. Är inne i total anfäkta-anamma-mode. Jävlas någon med mig planerar jag en gruvlig hämnd (som jag sällan verkställer). Läser Vampire Cronichles och pluggar övernaturliga termer. Det har bestämts att jag ska få tandställning. Kolla min blick. Livet är inget vidare just nu, men jag har bestämt mig för att fixa det. Sedan när jag inte längre är tjock.

Gymnasiet har börjat och det är suveränt! Nya vänner, nya lärare, nya ämnen, hundratusen abikillar, man kan vara kär i en ny varje vecka! Tandställningen är på plats, en ordentlig räls. Det är inte så skoj, men i alla fall ett steg i rätt riktning. Bestämmer mig för ett drastiskt frisyrbyte och att börja använda scarf. Blusen är från Exotic i Korvhuset. Där är kläderna billiga och en man i turban står och stryker och stryker utan att någonsin bli klar. Bilden är hemsk, jag ser ut som en 40-åring. Vädjar att mamma inte ska ge den i julklapp åt någon, men hon tycker jag är jättesöt.  I alla fall är jag inte så tjock längre. Det värsta har liksom åkt av. 

Ta daaaa! Raka tänder! Här ska flinas! Och accentueras med brun läppenna, a la Pamela Andersson! Det händer ibland att jag ser mig i spegeln och känner mig nöjd. Skolan går bra, dessutom. 

Abiturient. Lite skolstressad. Men har i alla fall skaffat en pojkvän, det är ju bra. Den här bilden hänger han året därpå upp i sitt skåp i Dragsvik. Tur att den blev lyckad. Om ett år kommer jag att få för mig att jag är tjock igen, men just nu har jag en paus. 

Det här är mina döttrar. De tyckte det var en rolig ask. De noterar att de ser ut som jag och jag inser att de har rätt. Och eftersom jag tycker att de är vackrast i världen drar jag nu vid 35 års ålder slutsatsen att jag ju faktsikt var fin jag också.  Hela vägen. 

Och den där tjockheten var ju hittepå. 

Äckligt men tillfredsställande skönhetstips

Ja! Jag ska dela med mig av ett skönhetstips! Varken video eller bilder dock, och det ska ni vara tacksamma för.

Jag är helt såld på Dermoshops (ej sponsrad) peelande sockor. Så här ser de ut.

Man drar alltså någonting som ser ut som kemikaliefyllda mattantshattar på fötterna (obs ej på huvudet, kan få katastrofala följder). Där ska de sedan sitta i nittio minuter och helst ska man inte traska omkring allt för mycket under tiden. Om man måste ska man undvika att halka och slå ihjäl sig. Det gjorde jag en kväll. Jättedöd.

Efter nittio minuter tas plasttossorna av och så ska fötterna sköljas. Absolut ingenting har hänt. Nada. På sin höjd känns fötterna torrare än vanligt. Låt dig inte uppfyllas av besvikelse och skepticism,

Det är bara att vänta. Efter några dygn sätter det igång. Då börjar du ömsa skinn! Huden på fötterna åker av i stora flagor! Det gör inte ont och är inte farlig, bara äckligt och fenomenalt tillfredsställande. Kruxet är att man inte får dra i skinnflagorna, för då kan det bli sår. Men man kan spreta med tårna och beundra fladdret.

På morgnarna ser det ut som om en mindre reptil förmultnat i fotändan av sängen!
På yogan lämnar man käcka små fjälliga fotspår efter sig.
I simhallen ser man ut som en guppy i behov av antibiotika.

(mitt sätt att säga: använd strumpor dygnet runt och undvik simhallar. Eller anställ en gnom som tassar efter dig med en liten sopskyffel)

Efter någon vecka lugnar det ner sig och då har du plötsligt två (eller en eller tre, upp till dig) rosiga små fossingar helt befriade från sprickor och förhårdnader! Allt det gamla har förvunnit och en fräsch ny hudyta har kommit fram.

Trolleri!

Har noterat att flera tillverkade av fotvårdsprodukter har motsvarande sockor, men jag har hittills bara testat dermoshops eftersom de är billigast (12,90).

Testa!

Är tanten den nya gubben?

På sistone har gubbar kritiserats en hel del. Inte mysiga och snälla gubbar, a la tomtegubbe eller sagofarbror, utan gubbar som av ohejdad vana beter sig... ja, gubbigt. Som dominerar diskussioner, avbryter, alltid vet bäst, kör över allt och alla i sociala sammanhang, är buffliga, stöddiga och hänsynslösa.

Det är helt rätt att sådan gubbighet kritiseras.

Men på sistone har jag noterat att tanterna inte ligger på latsidan de heller. Fenomenen kan inte direkt jämföras, eftersom den jobbiga gubbigheten bygger på urgamla patriarkala strukturer medan den jobbiga tantigheten är ett nyare fenomen, men ändå får det mig att undra: håller tanten på att bli den nya gubben?

Hold that "inte alla tanter", jag vet mycket väl att majoriteten av tanterna är toppen. Ser fram emot att bli en toppentant själv en vacker dag. Men läs vidare.

Hon är ju inget nytt fenomen, satkärringen. Men medan hon tidigare stod i köket med sin brödkavel och på sin höjd kunde sprida sitt gift genom att sätta skräck i grannskapets barn och skvallra elakt med de andra fruarna, har hon i dag tillgång till helt nya forum.

Tanten har e-post.
Och facebook.
Och en låst instagramprofil med en profilbild där hon delvis gömmer sig bakom sin katt.

Det här tycker tanten är toppen, för det finns ju så mycket att tycka till om på nätet.

Ett exempel på smaskigt lockbete är Camilla Läckberg, som vägrar bli en tant själv fast hon passerat 40. Nej istället skaffar hon sig några miljoner på banken,  en snygg ung man, en drömkropp och en bebis. Men tanten låter sig inte avskräckas.

Väl kamouflerad bakom sin katt, sin låsta profil och en fasad som är ganska dåligt maskerad som omtanke skrider hon till verket. Vojar sig över de andra barnen, över ex-maken, över offentligheten, över hälsan, över graviditeten, ojjj ojjj ojjj. I samma veva idiotförklarar tanten Läckberg och nedvärderar hennes eget omdöme. Målet med operationen är givetvis att få Läckberg att känna sig lite dum. Kanske spräcka hål på den där fasliga lyckobubblan, för så där bra kan ju inte någon få ha.

Nu verkar det här dessvärre inte fungera längre, för Camilla Läckberg och många andra kända kvinnor har blivit duktiga på att bita tillbaka. Inte låta sig hejdas, utan fortsätta precis som tidigare, vilket är det bästa sättet att retas tillbaka med tanten.

Själv har jag ju arbetat som programledare i radio i nästan 16 år, och på vägen fått min beskärda del av osaklig kritik. Folk som kontaktar lyssnarservicen och kräver att den där "Frans" ska få andra arbetsuppgifter. Som meddelar att de stänger av när jag hörs. Som ringer upp mig i studion och fräser att jag är ointressant, korkad och inte det minsta rolig fast jag tycks tro det själv. Och favoritslutklämmen är alltid "många tycker som jag". Detta hände senast igår, då jag ryckte in i sändningen för att min kollega är ledig.

Det intressanta här: de som varit elakast har alla varit tanter!

Jag kan inte komma på en enda man som skulle ha kritiserat mig på det här sättet. Manliga lyssnare har också under åren hört av sig med synpunkter, men det har gällt programmet i sig, faktafel, musikval och annat som inte har med min person att göra. Sådan kritik är ju också jobbig ibland, men den svider inte alls på samma sätt. För jag kan ju inte ändra på hurdan jag är eller hur jag låter.

För det mesta brukar jag säga att det är okej, det hör till jobbet och man kan helt enkelt inte gillas av alla.

Men vet ni vad?

Det är inte okej!

Det är inte okej att säga att någon har äcklig röst (det hände inte mig utan en kollega med underbar djup och melodisk röst).

Det är inte okej att kräva att någon ska få andra arbetsuppgifter på grund av att hon talar på ett sätt som lyssnaren inte gillar.

Det är inte okej att spy ut sina snusförnuftiga åsikter om än det ena , än det andra, för att en framgångsrik kvinna (nu syftar jag mera på Läckberg än mig själv) lägger ut en bikinibild.

Det är inte okej att medvetet såra en vilt främmande människa och försöka övertyga denna om att hon är allmänt avskydd ute i stugorna.

Hör ni det tanter? Det är inte okej!

Sociala medier är spännande och roligt och det är  glädjande att också personer i de högre ålderskategorierna modigt hänger med i svängarna. Men det ursäktar inte att många beter sig som svin.

Den gubbiga stroppigheten är en svår nöt att knäcka, för de gubbiga gubbarna följer mönster som de själva bevittnat från barnsben. Och det funkar ju fint att vara en gubbig gubbe, så det är ganska kört att få gubbarna att självmant ändra på sig. Varför skulle de det? Här tror jag det kommer att behövas några generationsskiften innan vi kommer vidare.

Men den ogina, giftiga och genomelaka tantigheten på sociala medier är någonting ganska nytt. Den måste vi kunna bromsa.

Så tanter, här en liten lathund:

- Du får ha åsikter, du får ha livsvisdom. Men du behöver inte hela tiden dela med dig av den på sociala medier.

- Innan du postar, fråga dig själv "Kan det här tolkas som taskigt?"Om ja, posta inte.

- Också deckarförfattare, radiopratare, tv-ansikten, bloggare etc är människor med känslor. Vad ger det dig att vara elak? En stunds känsla av "haha, där fick jag till det", men sen då? Var det värt det?

- Varför njuter du av att såra? Hur mår du egentligen? Borde du prata ut med någon?

Jag tror och hoppas att den elaka tantigheten är ett tillfälligt fenomen. En mindre angenäm följd av den snabba tekniska utvecklingen under 2000- och 2010-talet och av att dagens tanter och farbröder inte sitter i en gungstol och glor utan är aktiva, energiska och insatta i allt möjligt. När man ska bekanta sig med nya områden är det alltid lite trevande, och för en del tanter slog det slint från början när de fick bukt på sociala medier.

Men det förutsätter ju förstås att nästa generations tanter, alltså min ålderskategori, tar lärdom och kraftigt avstånd från sådant här beteende och inte följer i de elaka tanternas fotspår. Och att vi inte heller låter oss bli allt för luttrade och acceptera att elakhet och sociala medier hör ihop. För så ska det inte behöva vara.

Låtom oss bli en generation av snälla och generösa tanter istället.